Bättre förr?

[sjömannen]

Var de bättre förr?
Har varit aktiv på fjärrtrafiken sedan sent 60 tal fram till 2005 då jag genom en svår olycka tvingades sälja min F12 a och motvilligt erhålla sjukpension, har dock som målsättning att i någon form inom snar framtid försöka om än i liten skala att försöka va me o nosa lite på”banan”igen. Tänker ofta tillbaka hur det var förr mot hur det är nu. Undrar hur många av dagens yngre chaufförer som skulle gilla sitt jobb som dom kanske gör nu fast med dåtidens grejer och förutsättningar. Spännbanden var bara det en revolution i branschen, att slippa kätting, björn, björnförlängare, dom där riktigt tunga Albrektsons pressarna, som var som plåt om vintrarna. Att ha en extra drivaxel fastspikad under flaket if man skulle dra av en, en lös generator i reserv under bingen, en halvtaskit fylld verktygslåda-inga krediter på verkstäder ute i landet, utan en tämligen mager reskassa som i huvudsak räckte till bränsle o käk. Utan överdrift kunde man ibland känna det som en bragd att bara ta sig hem igen. Det var inga superstarka motorer,230 hästar i Titanen,men med samma lass som idag, vägarna var ju många gånger ett kapitel för sig. F88 an hade 20 hästar mer, och kändes mera modern, när sedan 89;an kom tyckte man att tekniken var fulländad. 330 hästar om jag inte missminner mig, och med 16 växlat,vilket gjorde att man numer kunde hitta en” tagg” som passade i de värsta motluten, att slippa ligga o larva på en växel tills det äntligen började plana ut. Tänker oxo ofta på ett snyggt täckt lass med bindrep o pressenningar, riktigt gjort typ så man nästan ”kunde se ”vad lasset bestod av, det var fanimej snudd på hantverk. De va väl mer än en gång man fuskade med att täcka virkeslass från Norrland för att”de såg ju klart ut söderut” för att senare hamna i jordens ösregn o stanna på en p-ficka – upp me pressen på ryggen o bära upp den på lasset, o innan man fått ut den så blåste den ner,,,,,,,,,,,,vika ihop den o upp igen,,,,,o sen 2 stycken till på släpet. Kapell va tämligen ovanligt på ”luffarbilar” i inrikestrafik. Man sköt ett däck emellanåt, dom hårda 11 00 20 blev man ganska flink på att byta efter vägen, det tog typ 30-40 min. Det var aldrig nån ide att skruva fast domkraften i golvet (livsfarligt egentligen)- Idag finns ju jättefina hjälpmedel som GPS, vilket måste vara kanon att ha,( måste tillstå att jag inte har någon själv) ,garanterat många med mig hade våra egna trix att navigera oss fram i för oss” nya städer”. I de flesta större städer fanns i regel en hyfsat stor P-ficka med en telefonkiosk vid infarten. Man gick dit,,tog telefonkatalogen o slet ur sidan med stadskartan,sen med en ficklampa som belysning började man sakta söka sig dit man skulle. På vägen till målet såg man ofta många andra firmor, vilka man la på minnet, efter nåt år blev man väldigt duktig på att hitta i de flesta städer, givetvis fick man beskrivningar av kolleger oxo emellanåt. All kommunikation med speditörer, åkare skedde via telefonautomat, eller om man kunde få låna telefonen hos någon kund. Danska 5 öringar gick bra ett tag att ringa för, men man hade alltid laddat med enkronor. Vad gällde lagens långa arm, så var den inte lika lång som nu, men kunde ställa till förtret ändå, nämner inga namn, men vi hade 2 som verkligen va på hugget mot den tunga trafiken,,,en i Ljungby o en i Hudik. Ni som va med den tiden vet garanterat vilka. Minns en episod då”den i Hudik” tog fast mig en vinternatt i Harmånger o hade synpunkter om det mesta(negativa givetvis). Ung var jag o stor i käften, vi gick runt åket o när vi står på insidan om släpet denna kalla vinternatt ställer sig denne långe man med sin ena fot över min, o trycker sitt bröst mot mitt ansikte o väser,,,”såna som du ska bort från vägarna”-Jag hade ju givetvis även mina synpunkter på om HAN skulle vara kvar efter vägarna….Tro mig eller ej,,,,det mötet renderade ett stort antal konfrontationer med denne man,ända tills han gick i pension,,,i typ 20 års tid,,funderade faktiskt ett tag på o ha ett lösskägg ligga under bingen o sätta på då man passerade hans distrikt. Yrkesinspektionen började även i början på 70 talet att visa sig ute, med dagens mått var dom väl ganska timida.men kunde även då ställa till trubbel. Dubbla böcker tillhörde väl till allmänbildningen, o när diagrambladen började se alltför otäcka ut, så åkte dom i soporna o i med fräscha brickor igen, hamnade man i situation när dom efterfrågades fick man ta till nån passande rövarhistoria. Hade en F89 a med endgarskort,,den passade perfekt till den trafik jag bedrev. – Vi hade jeans T-shirt skinnväst,(inte att förglömma gemen i bröstfickan) att ha till fraktsedlarna o mestadels träskor, känner inte igen stuket på moderna chaufförer men har sett ibland några med bakvända kepsar i jumpadojor sittandes o fika på Mc Donalds………….-Dom får i o för sig klä sig o fika var dom vill för mig, men fika o käka för mig i lastbilsvärlden,-de va typ Hallandsåsen ,Åsljunga Ljungby Rök ,Rattugglan Hasslerör Nalles Liz motell Docksta, Jävre o liknande. Att köra upp på”plattan”,,mackgubben kommer ut ,man får en fika alt käkkupong, han tankar kollar oljan sparkar däck putsar rutan o ställer bilen på parkeringen, mätt o nyfikad drar man vidare. Idag kommer man till en 30 kubikare på nån ödslig grusplan,,det står-”Dra ditt kort” pappret slut behöver man luft har dom snott kompressorn tvätta fönster o speglar..det kan man glömma….o fikat,,,,,de blir termos i hytten-.suck
Undrar ändå om de inte va bättre förr-eller?
Skulle va kul o se om någon känner igen sig i detta, de finns givetvis mycket dråpliga episoder som utspelat sig under åren ,men de får bli en annan gång, o om nån är intresserad.
Hälsningar Sjömannen

[Bo Norvinge]

Inte mycket att tillägga annat än:
Underbar läsning med mycket igenkänning trots att jag nog är en halv generation yngre. Men hade ändå både T-shirt, skinnväst och trädojor. Kepsen satt åt rätt håll, byxorna hängde över kalsongerna och blåtanden var inte uppfunnen.

[herrstina-]

Precis så var det! Gubben i Hudik har jag inget namn på men Griskarlsson i Ljungby var ökänd i hela norra Europa. Det lustiga var att hans bror var yrkeschaufför och så småningom åkare, undrar vad dom pratade om på släktmiddagarna.

Stina.

[Anders Roger Larsson]

Trevlig berättelse "sjömannen"!

[Thomas Almen]

Började väl hänga med i mitten på 70-talet runt både Sverige å Norge. Trots att man dagligen såg alla vedermödor yrket innebar, så nog skulle man dra ett spånskivelass från Lit till t.ex Ballingslöv bara man fick alla certifikat.... Träning fick man lite innan, helst under den mörkare tiden på dygnet. Skjutna 11.00:or fick man sin beskärda del av. Vid ett tillfälle i Mora, var jag helt ren på reserver. Så jag ringde åkarn om råd å fick besked att om jag fick loss en regummering för 700 spänn, så kunde jag slå till. Jodå, en villig jourhavande gummihandlare kontaktades, å byte av däck påbörjades. När vi efter 45 minuter var färdiga, erbjöd han mig på stående fot fast jobb på däckverkstan.... Å alla gånger man stog i Skövde halv 6 på kvällen med nylastat cement lass, som skulle vara i Östersund 7.00 nästa morgon... När man dök upp på bygget runt halv 10, lagom hålögd, fick man ibland frågan om generatorbytet gått bra. Det var bara att hålla masken inför transportledarens vita lögn. Å lasta gjorde man så länge det fanns utrymme, oavsett vad godset vägde. Frågan är väl hur hann man med allt?. För satt man på ett tradarhak och en kompis kom in, så satt man kvar för att ev. kunna följas åt på vägen.

[sjömannen]

Började väl hänga med i mitten på 70-talet runt både Sverige å Norge. Trots att man dagligen såg alla vedermödor yrket innebar, så nog skulle man dra ett spånskivelass från Lit till t.ex Ballingslöv bara man fick alla certifikat.... Träning fick man lite innan, helst under den mörkare tiden på dygnet. Skjutna 11.00:or fick man sin beskärda del av. Vid ett tillfälle i Mora, var jag helt ren på reserver. Så jag ringde åkarn om råd å fick besked att om jag fick loss en regummering för 700 spänn, så kunde jag slå till. Jodå, en villig jourhavande gummihandlare kontaktades, å byte av däck påbörjades. När vi efter 45 minuter var färdiga, erbjöd han mig på stående fot fast jobb på däckverkstan.... Å alla gånger man stog i Skövde halv 6 på kvällen med nylastat cement lass, som skulle vara i Östersund 7.00 nästa morgon... När man dök upp på bygget runt halv 10, lagom hålögd, fick man ibland frågan om generatorbytet gått bra. Det var bara att hålla masken inför transportledarens vita lögn. Å lasta gjorde man så länge det fanns utrymme, oavsett vad godset vägde. Frågan är väl hur hann man med allt?. För satt man på ett tradarhak och en kompis kom in, så satt man kvar för att ev. kunna följas åt på vägen.

Jadu Thomas,kan inte annat än skratta igenkännande åt de du skriver, de är klockrent, O just cementen från Skövde,,dit kunde man komma 10 på morron, men kom aldrig därifrån förrän på kvällen fast själva lastningen tog en kvart,,,kul när man hade typ 80 mil o åka me lasset. Körde en hel del åt Lugnvik under 70 talet. Vill oxo passa på att säga att det var enormt kul att se att ni som kommenterat min skrivelse tyckte de va träffande.
Hälsn.Sjömannen

[30Fredrik]

Hej! Ja du Sjömannen, Vi har nog setts efter vägarna norröver! Körde på Norrland för ASG och Broberg och Söner Eskilstuna under 60-70talet. Träffande det du nämner om den ökände i Hudik, den har man ju träffat många gånger, hur kan en människa bli så le och djävlig?? Satt en tidig morgon i Harmånger, vi tankade på Shell och hade fått en kaffebiljett och hade slagit mej ner med kaffe+ Tradarmacka (Rågkaka+Falukorv+Stekt Ägg). In på plan kommer en traktorreggad Volvo Titan med en Oragnefärgad gammal Smedjebackstrailer efter lastad med 8 buntar virke, gissa vilka som kliver ur Volvon och kommer in på fiket? Lång-Harry+ John-Einar Kroon från Gävle. Efter att vi hade suttit och diskuterat livets jävligheter (Snutar+Punkteringar) så säger Kroon att=" Nu måste vi dra för det är skiftbyte på station i Hudik och ------- kliver av passet, det har jag kollat" Satt kvar och såg när Volvon+ Virkestrailern drog mot Sala för lossning! Hörde Kroon växla 4 gånger innan dom försvann!! Får väl hoppas dom hann förbi Hudik! Du nämde dessa Albrektssons pressarna, usch ja vilka vommel att hantera! Vi lastade ofta Aluminiumtackor till alla gjuterier i Södermanland på Aluminiumkompaniet i Sundsvall, kunde bli en 20-25 ton i botten på 12,5 meters Rickardssonstrailern och sen ut till Söråker och lasta Gullfiber på topp, vilken lättnad den dagen vi hade fått nya blåa plastpressar, skillnaden med täckning av lasset med dom nya plastpressarna mot Albrektssonarna går inte att beskriva, skulle va nåt för dom yngre att prova på!! Sköt om er alla gamla ledbrutna chaufförer!! MVH. 30 Fredrik.

[Sudde52]

Mycket trevlig läsning, gärna mera av detta!

[Gösta]

Jag vill också höra gamla åkare berätta, tror inte att det var mycket bättre förr, men naturligtvis på ett annat sätt, chauffören var mer utlämnad åt sitt öde, typ bra karl reder sig själv. Det skulle vara intressant att se hur en modern chaufför skulle hantera den gamla tiden, med dagens vanor. Nä just det, det skulle bara inte gå ! Men skriv på och berätta mer om gamla tider det vet jag många gillar.

[magirus]

Precis så!!
Ös på!!!
Kan inte bli bättre!!

[Thomas Almen]

Frågan är väl om man kan va säker på att allt är preskriberat?....

[magirus]

Jaha, de va väl de å!
Du får väl ta sånt som ligger bortåt 20-30 år bort, då borde det mesta vara preskriberat
Kör hårt!

[Per Thomson]

Mycket trevlig och igenkännande läsning Sjömannen som startade tråden och ni andra som hängt på!

Jag fick väl inte så mycket erfarenhet av Norra Sverige annat än två svängar via Haparanda 1966 till Finland och en inrikesresa Offerdal - Stockholm samma år. Började köra 1961 (18 år), efter muck från lumpen början av 1964 blev det Västmanland - Skåne 2ggr i veckan ett halvår innan jag av en slump kom att byta till kontinentkörning. "Slumpen" var att jag under min semester följde med kompisen Birger som fler av er säkert läst om i "Klassiska lastbilar" nyligen och direkt efter hemkomst tog nästa tur eftersom skulle ha sin semester. Min "Skåneåkare" kursade under min semester så det var bara att fortsätta hos Birgers åkare. Jag skall inte trötta er med mer historik om mig själv utan knyta an med ett par minnen av lite mer nostalgi-typ.

Ni kanske har läst Gisebo-reportaget i Klassiska Lastbilar, den macken hade 14 bäddar för förare hade några timmar över för lite sömn. Gulf-macken i Kånna söder om Ljungby hade liknande möjligheter för att kunna vila några timmar. När man hade kommit iväg någorlunda tidigt ifrån Fagersta och fick några timmar över före gryningen var det bättre att slagga på en sådan bädd än i 1350-hytten om det var lägre temperatur på Småländska höglandet, kunde bli neråt minus 20. Problemet i sovsalen var bara gubbarnas snarkande. Caltex-macken i Tågarp var en också en typisk mack med fullservice som jag besökte ofta när jag körde Södertälje - Zvolle 1965. Var vi fulltankade med holländsk diesel på hemväg fyllde vi vintertid upp med motorfotogen då den holländska dieseln lätt fick parafinbildning vintertid. Stopp på grund av parafinbildning var inte trevliga. När helst under dygnet man kom till den macken fanns de godaste mackor förberedda och kaffe i thermoskannor.
Påminner än en gång om lite läsning som kan passa in här http://www.veteranlastbilar.se/Gallery.asp?pageid=763

[Gösta]

Tack Per för dina berättelser, den du länkade till, inträffade ju när du varit med några år, men ändå hunnit skaffa mer erfarenhet på kort tid, än många andra vid samma ålder. Den var verkligen läsvärd. Vad har då betytt mest från 60-talet, är det mobiltelefonen ändå? Tänker inte då på de 15 senaste årens utveckling med smart logistik i befraktningens tjänst, med dosknappning hela tiden. Fattar det lite så, att förr fick chauffören fatta egna beslut under resans framåtskridande. Detta övergick till att ta order via nallen om vad som gällde vart efter. Det passade naturligtvis vissa förare, medan andra kände, att förr då fick man minsann....

[Per Thomson]

Hann med att vara åkare från 66 -70 men på grund av helt omöjliga bestämmelser för utrikestrafik, §54 i Sverige och max 15 m längd för trailerkombination i de flesta länder på kontinenten, fann jag det för gott att ge upp. Har dock under alla efterföljande år haft god kontakt med branschen genom andra yrken med ordet logistik som gemensam nämnare.

Ja, största skillnaden skulle jag tro är att förarna idag är mera anonyma, i vart fall de som kör för de enormt stora internationella åkerierna på kontinenten. Åkerierna har nog dålig kontroll på förarnas kompetens och hur de beter sig i trafiken. Inte sällan leder detta till att det uppstår olyckor särskilt vintertid här uppe i Norden. Den enorma transportomfattningen som skett under senare decennier samt enklare gränspassager genom först EG och sedan (95) har naturligtvis medverkat till det läge som råder idag. Idag behöver förarna inte ens använda mobiltelefon utan åkeriernas transportledningar ser på dataskärmar exakt vad bilarna befinner sig och ger instruktioner via SMS eller speciella kommunikationssystem i bilarna.

Förr krävdes det en viss granskning av om man var lämplig som förare innan man betroddes att klara resor på egen hand. Kanske att man fick vara medhjälpare till lotsen under en tid och öva färdighet i lastsäkring, att backa till med släp vid krångliga terminaler och liknande tills man ansågs "färdigutbildad". Att klara sig utrikes krävde också lite förmåga att klara språkförbistringar, jag hade själv lite tyska med mig från realskola vilket underlättade för mig. Många kollegor lärde sig på egen hand tillräcklig tyska successivt. För kontinentkörning gällde det också att ha en ordentlig reskassa med sig, olika gränskostnader skulle betalas, mindre belopp för böter, kanske även för mindre reparationer. För bränsle kom det faktiskt under 60-talet en kreditkedja, DKV, som gjorde att man inte behövde ha pengar med för det. Olika valutor för olika länder var ett annat krångel, jag hade en "fiskarbörs" med många fack för mynt och för sedlar en specialgjord plånbok av "dragspelstyp" där de olika valutorna kunde hållas åtskilda.

När man lossat allt och skulle få besked om hemlass var det oftast så att man tog kontakt med någon "ombuds-speditör" i det landet man befann sig. Vanligtvis fick man låna telefonen hos den godsmottagare man befann sig och på så sätt kom i kontakt med speditören som i sin tur hade kontakt med Sverige. Fanns inget lastningsbesked klart blev man kanske dirigerad till någon av speditörens terminaler där man räknade med större sannolikhet att last skulle dyka upp. Man blev nästan alltid väl mottagen hos såväl godsmottagare och speditörer, fick låna duschmöjligheter, sällan behövde hjälpa till med lastning, fick hjälp med kapellrivning om det behövdes, blev alltid välkomnad med handskakning och kaffe, ibland t o m mat. Stor skillnad mot idag alltså och även jämfört med svenska förhållanden där man oftast inte fick komma in på kontoren och ibland inte heller låna telefoner.

Det som jag minns som negativt från min tid bakom ratten var körning över öst speciellt DDR.