Nu i tider av EU-val måste man verkligen ta sig en tankeställare, huruvida EU verkligen hjälper oss eller stjälper oss?
Ta t.ex. den relativt nya författningen TSFS 2021:67 (TSFS 2021_67.PDF) angående nya medicinska krav för körkort som gäller sedan 1/1-2022.
I grunden är det säkert en "EU-produkt" och den fyller kanske ett lovvärt syfte i grunden, men helt utan sunt förnuft. Bara en "kvackares" ibland tvivelaktiga och godtyckliga bedömning.
https://www.transportstyrelsen.se/sv/va ... -diabetes/I princip innebär det att Transportstyrelsen har rätt att återkalla alla körkorts- och behörighetstyper, t.ex. för bil (gäller även personbil), traktor och t.o.m. s.k. EU-moppe. Återkallar de körkortet tar de rubbet utan pardon.
Om man skall hårddra reglerna kan detta drabba även de som gjort t.ex. en hudtransplantation (huden är ju kroppens största organ), även efter en mindre brännskada. Det är därmed absolut inte självklart att man längre får behålla sitt körkort än om man inte gjort något idiotiskt eller använt t.ex. droger.
Har man diabetes, numera oavsett typ, är det faktiskt riktigt illa, i svåra fall kanske inte bara medicinskt för sin egen kropp, utan även sett ut ett körkortsperspektiv.
Detta hävdas ofta i samband med diabetes följande:
Diabetes är en mycket vanlig sjukdom; cirka sju procent av den vuxna svenska befolkningen är drabbad. Det är också en av världens snabbast växande sjukdomar. Enligt världshälsoorganisationen WHO:s beräkningar har den globala förekomsten fördubblats sedan 80-talet och antalet drabbade personer har fyrfaldigats.
Om några år har kanske en femtedel eller fjärdedel av befolkningen sjukdomen.
Oftast kan man, genom läkarintyg, kanske få behålla sitt körkortstillstånd, men att få behålla den högre behörigheten är numera väldigt tveksamt/svårbedömt.
Konsekvensen av detta är att aldrig, aldrig någonsin låta Transportstyrelsen få kännedom om att man har, ens tablettbehandlad diabetes typ 2. De får ju inte, än så länge, läsa patientjournaler (utan vederbörligt tillstånd), och läkaren har, också än så länge, ingen anmälningsplikt till Transportstyrelsen avseende diabetes.
När, och om, Transportstyrelsen får kännedom om en individs diabetes, kommer det definitivt att innebära mycket strul och inte minst "gigantiska" extra kostnader därav för den enskilde individen.
Då det gäller högre behörighet är ju situationen lite annorlunda. I alla fall sett ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Per Thomsen skrev i det gamla inlägget följande
Jag gjorde synundersökning igår och har fått tider på vårdcentralen för två besök, ett för provtagning och ett där jag kommer att träffa läkare.
"Min" vårdcentral (i privat regi) kunde, enligt vad de sa då för drygt två år sedan, inte ge några läkarintyg rörande körkortsärenden då det var dags att förnya min C-behörigheten i november 2022.
Vad göra då?
Jo, jag kontaktade ett nätbaserat, av Transportstyrelsen ackrediterat företag, och "utsattes" för en telefonintervju av individer som knappt förstod svenska.
Ärlig som jag är uppfostrad att vara nämnde jag, (naturligtvis korkat av mig), att jag hade diabetes typ 2 som var tablettbehandlad.
(I deras journalutdrag som de skickade till Transportstyrelsen i oktober 2022 står också att jag behandlas med insulin, vilket jag aldrig gjort. Ren och skär lögn alltså. Detta upptäcktes när jag begärde en journalkopia nyligen efter det att Transportstyrelse ifrågasatt om jag uppfyller de medicinska kraven.)
Själv har jag egentligen inte lidit av min sjukdom, men vad hjälper det nu när karusellen börjat snurra?
Hade jag inte nämnt ordet diabetes hade nog saker och ting varit betydligt mer okomplicerat och säkert mycket mindre kostsamt för mig i längden.
Ett misslyckat linsbyte i ena ögat (som egentligen inte var nödvändigt, men) föreslaget av ögonläkaren i samband med ögonbottenfotografering föranledd av min diabetes. Han tyckte jag hade begynnande grå starr i ena ögat. Nästan 40 år tidigare, 1986, blev jag laserbehandlad i samma öga. Även denna behandling misslyckades, såtillvida att jag hade extrem smärta under 6 månader tills jag fick insatt en bandagelins vilket lugnade ner bekymren, men jag har varit långsynt på ena ögat och närsynt på det andra. Jag tackade ja till linsbytet i hopp att synen skulle jämna ut sig, då glasögon inte kunde kompensera synskillnaden fullt ut. Otaliga optiker har i alla fall inte lyckats med uppgift varken här hemma, i USA eller i Fjärran Östern (var f.ö. glasögon kostar mindre än en tiondel av glasögonpriset jämfört med här, och kvaliteten är dessutom betydligt bättre).
Innan operationen bad jag ögoncentralen plocka fram de gamla journalerna (25 stycken A4 sidor), vilket de alltså inte gjorde. Därmed blev det som det blev, ännu en misslyckad operation. Jag har nu väntat i 18 månader på ytterligare en operation, ett hornhinnebyte i samma öga.
Dessa ögonbesvär hjälper naturligtvis inte upp situationen gentemot Transportstyrelsen, men de är otåliga trots att intyg inte får vara äldre än 2 månader.
Lägger man sina slantar på att få ett intyg, och det andra dröjer, så får man börja om på nytt.
Det blir tyvärr gärna "Moment 22" av det hela därför avvaktar jag tills ögat är fixat, förhoppningsvis.
Numera har jag alltid koll på mina egna journaler och presenterar dessa var de kan behövas. Jag litar inte längre på några myndigheter eller institutioner.
Så regeln är, mina vänner, att se till att inte oroa Transportstyrelsen i onödan så att de kan sätta klorna i en.
Det är många som råkat illa och känner sig illa behandlade, men bestämmelser är ju bestämmelser hur illa de än kan drabba en enskild, och myndigheter (= staten) har ju alltid rätt (nästan).
Läs gärna om en drabbad stackare (det är nu över 10 år sedan) men det finns många fler exempel.
https://www.transportarbetaren.se/lasse ... korkortet/// Kjell N