Thomas Almèn skrev: . . . Sandspridarna på bilden är, som det ser ut, av Forss tillverkning. Dom var ganska vanliga, framförallt på tankbilar, innan Slir-ej kom ut på marknaden. Vad jag minns, så var dom väldigt kinkiga på kvaliteten på gruset som användes, det skulle väl helst vara tvättad singel, som inte frös ihop så lätt. Utmatningen tror jag bestod av 2 rullar, som matade fram sanden/gruset. . .
Fors sandaggregat hade en elektrisk magnetventil som påverkade en propp av gummi vid öppning. Gummiproppen stoppade gruset från att rinna ner med självfall.
Jag körde ju ofta till mellaneruropa och ibland till Italien. Väderleken varierade ju under en sådan tur och det blev ofta kondens i behållarna som sedan frös till is. Isbetong rinner inte med självfall

Det gällde därför att alltid ha tankarna tömda samt säcken med kross i hytten. När man så närmade sig känsliga stigningar där det kunde vara kritiskt väglag, t ex gränsberget mellan Östtyskland och Tjeckoslovakien (Zinnwald), då stannade man i god tid och fyllde på krosset. Man grusade bara i de skarpa kurvorna efter att ha släppt diffspärren och sänkt boggien. Krosset måste ju räcka.
På rakorna mellan de skarpa kurvorna hissade man boggin och och slog på diffen igen. Med skivan/pivån bakom drivaxeln var det ju omöjligt att få styra genom kurvorna utan detta förfarande. Det tog ett tag att komma upp för dessa stigningar med 23 ton rostritt stål på trailern. Än värre kunde det vara att ta sig utför på den tjeckiska sidan. Vid ett tillfälle var jag nära att lämna bilen åt sitt eget öde genom att hoppa då jag frestat bromsarna för mycket och ingen bromskraft kunde märkas. Det redde dock upp sig i sista stund men jag glömmer det aldrig.