Till den lilla platsen jag skulle besöka i södra delen av sydön tar det ungefär lite drygt 40 timmar restid från dörr till dörr inkluderande ren flygtid (via Amsterdam, Hong Kong, Auckland och slutligen Dunedin), väntetider mellan flygavgångar samt därefter cirka 25 mils bilresa med hyrbil.
Själva jobbet var endast tre dagar (onsdag till fredag), så det var egentligen en ”snabbresa” var restiderna var längre än själva arbetstiden. Det var mitt fjärde eller femte besök i Nya Zeeland så jag var inte intresserad av att stanna som turist fastän den södra ön är väldigt vacker.
Hemresan via Shanghai tog något längre tid, nästan 50 timmar.
Dels för att kunna vila upp sig lite och dels för ”egen vinnings skull”, så tog jag mig friheten att stanna över veckoslutet och halva måndagen innan hemresan anträddes på måndagskvällen. Dessutom blev flygbiljetten väsentligt billigare om resan varade mer än sju dygn.
Eftersom jag visste att avståndet mellan min slutdestination och ett (kanske för oss svenskar) mer eller mindre känt (eller okänt) lastbilsmuseum var beläget endast cirka 20 mil bort så tog jag kontakt med museet via E-mail och sedan via telefon på plats för att komma överens om en besökstid.
Museet ifråga är Bill Richardsons Truck Museum i Invercargill (http://www.hwr.co.nz/truck-museum) och det är inte öppet för allmänheten, därav den nödvändiga personliga kontakten innan besöket.
Museet grundades av storåkaren Bill Richardson som tyvärr avled hastigt i mars 2005. En tid dessförinnan hade hans son också avlidit oväntat. Storåkeriet och museet drivs numera av Bills hustru och dotter som också fortsätter att utöka såväl åkeriverksamheten som museet.
Följande länk (Google bildsökning på Bill Richardsons Truck Museum) http://www.google.se/search?hl=sv&sugex ... 4gSOgtm-Dw visar bilder på en del av museets lastbilar.
Museet som jag körde förbi tre gånger när jag letade efter det (trots känd adress) visade sig ha en helt anonym exteriör. Jag hade förväntat mig att museet skulle ligga i anslutning till någon åkeri- eller transportverksamhet, men det låg i princip mitt inne i ett blandat område med bostäder och lättare industri .
När jag välkomnats och blivit insläppt bakom receptionen av Ian Ridd så öppnade sig en fantastisk värld av för närvarande 220 lastbilar av varierande ålder och skick. Samtliga lastbilar utom tre eller fyra stycken är dessutom i sådant tillstånd att de är körbara. I området finns också en liten verkstad var man som bäst håller på att iordningställa ytterligare nyinkomna lastbilar. Många av lastbilarna är skänkta till museet. En del är också köpta utomlands, förträdesvis Australien och USA.
Jag tog cirka 700 bilder av i stort sett samtliga fordon (plus dess lilla skylt med bilens historik) i museet innan min kameras batteri började bli ansträngt. Då hade jag vistats i lokalerna under fyra timmar och sett det mesta och samtidigt ville Ian gå på lunch.
Ian sa att jag gärna fick komma tillbaks efter lunchen, men det var ändå dags för mig att bryta upp. Jag skulle själv också äta lunch och sedan hade jag cirka 3 timmars bilfärd tillbaks till flygplatsen för att lämna in hyrbilen.
Men nog hade det varit trevligt att kunna gå bland dessa fina lastbilar ytterligare någon timma eller två.
Eftersom mitt bildmaterial är omfattande så visar jag endast upp den enda lastbilen med svensk anknytning, en Volvo G88 från 1973. (Det fanns också en Munktell traktor BM25.)
- Volvo G88 - 1973 - Ch # 35366 - Bill Richardsons Truck Museum - Invercargill - NZ.JPG (156.52 KiB) Visad 18089 gånger
I stort sett varje fordon hade också en liten inplastad skylt med kortare beskrivning och en kortfattad historik. Det var speciellt skojigt att se att man i 95 % av beskrivningarna nämnde fordonets chassinummer.
- Volvo G88 - 1973 - Ch # 35366 - Historikskylt.JPG (131.89 KiB) Visad 18089 gånger
Då jag ofta nämner mitt speciella intresse för veteranlastbilar när jag besöker kunder runt om i världen så uppskattas detta nästan uteslutande av alla. Då killarna jag besökte i Roxburgh fick veta detta intresse så började de snacka om sina egna intressen med muskelbilar, Ford, Chevrolet, Holden, etc. som de höll på med.
Jag fick veta att gränsen för ett fordons veteranstatus går vid 40 år på Nya Zeeland.
Man tipsade mig att det fanns en gammal lastbil i närheten som sannolikt var från 1910- eller 1920-talet med träekerhjul, osv..
När man körde längs vägarna så fanns det gamla maskiner, traktorer, redskap och även gamla lastbilar på i stort sett varenda farm, så det är verkligen ett eldorado för oss som gillar dylika tingestar.
Killarna tipsade mig också om ett museum som jag inte tidigare kände till. Även detta låg cirka två timmars bilresa bort, så jag beslöt att åka dit på lördagen på vinst eller förlust.
Museet heter Wanaka National Transport and Toy Museum och är som namnet antyder ett transport- och leksaksmuseum. Kika gärna på deras hemsida på följande länk http://www.wanakatransportandtoymuseum.com/
Lite av deras imponerande ”sortiment” av gamla grejor fördelade på f.n. 10000 kvm inomhusytor (fyra flyghangarer). Tillbyggnad på ytterligare 5000 kvm i två plan, varav ett plan under markytan p.g.a. närliggande flygverksamhet, är påbörjad. 65000 kvm utomhusytor. (Observera att museet är privatägt och en mans verk.)
- Över 700 fordon (personbilar, lastbilar, militärfordon, flygplan, motorcyklar, båtar, gräsklippare, entreprenadmaskiner, etc., etc.) varav 50-60 lastbilar/brandbilar/militära lastbilar.
- Mer än 50000 leksaker av alla slag
Det finns ett antal representativa bilder att klicka sig fram till på deras hemsida, men jag tog nog närmare 300 bilder under mitt tretimmars besök.
Tyvärr är museet mer inriktat på kvantitet än kvalitet, men det var ändå oerhört imponerande. Det fanns grejor i princip överallt, och på gården stod en massa ”skrot” som väntade på viss upprustning.
Wanaka är annars kanske mest känd i flygkretsar då de har en av världens största återkommande flygshower vartannat år. Kommande påskhelg brakar det loss igen.
Kolla gärna in deras hemsida http://www.warbirdsoverwanaka.com/ och åtskilliga youtube-filmer som ni kan finna på nätet.
För er som någon gång planerar att åka till Nya Zeeland rekommenderas dessa två museibesök mycket starkt.
Bill Richardsons museum var mycket välskött och imponerande. De NZD 10.- (knappt 60 svenska kronor) som inträdet kostade var mer än väl spenderade slantar.
Wanaka transport- och leksaksmuseum var också det imponerande med inte alls lika välskött. Men även det inträdet NZD 12,- (cirka 70 svenska kronor) var väl värda besöket.
Det är som någon av Alfa Lavals kunder sa vid något tillfälle när han sett en imponerande livsmedelsanläggning i Kumla som Alfa Laval var med att bygga på 1970- och 80-talet, ”I see it but I still don’t believe it !”.
// Kjell N
