av herrstina- » 08 okt 2011, 22:57
Jag skulle kunna skriva en romanserie om de svenska lastbilarnas kvalite numera, eller snarare frånvaron av densamma. Framför allt när det gäller VOLVO och bilar från våren -99 när man införde vagnel 98 och framåt, för att inte tala om -02 när man införde vers II. De sista åren har man lyckats något bättre med 13 litersmodellerna men även den har sina brister. I gengäld har märkets verkstäder förfallit till en skugga av sitt forna jag i kombination med astronomiska debiteringar.
Mina förväntningar på den kommande bilen är inte överdrivet entusiastiska.
SCANIA har ja haft sina problem med 4-serien och drivor med skurna motorer, framförallt sexor med HPI-insprutning och vissa modeller av 16 litersmotorn har haft problem.
Det räcker inte att klappa sig på bröstet och inbilla sig att man är bäst i världen, man måste prestera något också!
VOLVO äger RENAULT, MACK, UD trucks (Nissan Diesel) och naturligtvis VOLVO. Alla märkena kommer så småningom att ha gemensamma komponenter i så stor utsträckning som möjligt. Både RENAULT och MACK har i flera år levererats med Volvomotorer och framförallt I-shift växellåda, redan -07 var begränsningen för I-shift i USA leveranskapacitet från fabriken. Motorerna är till största delen Volvokonstruktioner, tex. har en 11 litersversion sålts sedan -06-07 på USA-marknaden.
Mercedes äger Freightliner och utrustar naturligtvis dessa i så stor utsträckning som möjligt med stjärnmotorer och komponenter från Stuttgart.
När det gäller Paccargruppen som tillverkar Petterbilt och Kenwort är förhållandet det omvända, Paccar äger som ende Nordamerikansk tillverkare ett europeiskt märke, nämligen DAF.
Tillverkarna i USA (förutom MACK) har ingen erfarenhet när det gäller motorkonstruktion eftersom man i alla år har förlitat sig på speciella motorleverantörer, i huvudsak Cummins, Caterpillar och Detroit Diesel varför Paccar valt att ta fram en ny motorkonstruktion hos DAF i Holland som ska bli koncernens huvudalternativ även i de USA-producerade märkena. Inget av märkena har någon egen transmissionstillverkning varför man tills vidare använder ZF och FULLER.
Det vanliga i USA är tandemdrift av betydligt klenare typ än Europastandard varför merparten av axelaggregaten är inhemska och det är alltid kunden som väljer vilken motor resp. v-låda som ska sitta i bilen. I vissa fall tror jag det är en sämre lösning, det är inte alla kunder som har kompetensen för att komponera den mest optimala drivlinan, i andra fall kan det vara smart, tex. när jätteåkerier med flera tusen bilar kan välja olika fordonsleverantörer men ändå ha samma drivlina i alla fordon.
Ett faktum som forcerar fram egna motorlösningar är att de stora motortillverkarna i vissa fall köpts av enstaka lastbilstillverkare, i andra fall är man bittra konkurrenter på andra marknader och därför inte så sugna på att leverera motorer till sina motståndare, eller gynna konkurrenten med stora motorinköp, både VOLVO och CAT är ju tex. stora på entreprenadmarknaden.
Lastbilsmarknaden i USA är enormt konservativ, man säljer lastbilar för att dom är "maskulina och muskulösa", inte för att dom är aerodynamiska och bränslesnåla och alla lastbilar ska ha nos!
Det tillverkas inga tunga frambyggda lastbilar i USA. Det vållar ju en del bekymmer när synergivinster ska skapas vid konstruktion och tillverkning av produkter med så olika egenskaper.
Det säljs inga MACKAR med Renaulthytt, däremot har en del Renulter levererats med MACK-motorer och då hottar de mest entusiastiska förarna sin front med MACK-loggan.
När det gäller frånvaron av bromsar på vissa axlar är det inte bara ett USA fenomen, under några år före och efter milleniumskiftet hade VOLVO stora problem med bromsvibrationer på framaxeln, i stället för att lösa problemet med en dålig konstruktion monerades en strypventil som helt enkelt blockerade bromsledningen vid normal användning. Vid hårda inbromsningar eller panikbroms öppnade ventilen och bromsarna aktiverades. Lösningen infördes även som standard vid tillverkningen, att myndigheterna tilllät och accepterade lösningen förstod jag aldrig.
Stina.
