Anders Ason skrev:I min hemstad fanns det enbart ett kontor för besiktningsmannen som skötte körkortsprov, flygande besiktningar på vägen, ombesiktningar efter polismans erinran och besiktningar efter ombyggnader och ändringar. Besiktningar skedde utomhus eller i kommunens verkstad för sopbilar där det fanns en smörjgrop för lastbilar (inte så populärt då det droppade från soporna ner i gropen). Det mesta skedde bedömningsmässigt, d v s godtyckligt. Vid mina tre uppkörningar,lätt MC, personbilskörkort och Trafikkort gick det lite olika till. Uppkörningen på MC (1959) skedde med inspektören åkandes i bil bakom på en i förväg uppgjord väg där signal för avsedd färdriktning utfördes medelst handuträckning. Vid körkort för bil fylldes bilen med aspiranter och den hela tiden cigarrökande inspektören. Uppkörningen för trafikkortet blev mera dramatisk men godkändes till slut (efter ca en timme!) kanske mest för att samme rökande inspektör visste att farsan var åkare? (Naturligtvis visste Inspektören vem jag var efter ett antal polisföreläggande om brister på bågen.)
En detalj: Inspektören hade någon slags uniform, en grå rock av något slag och båtmössa med myndighetens mössmärke.
Naturligtvis hängdes det på låset i samtliga fall och uppkörningarna gjordes så nära de uppfyllda ålderskraven som möjligt.
Vill minnas att man skulle ha haft personbilskort i sex månader innan man fick ta Trafikkort och köra tung lastbil yrkesmässigt. För att köra själva lastbilen behövdes inget särskilt bevis.
Som anställd i Försvarsmakten fick jag sedan göra om det hela igen utom för MC. Först samma visa som civilt körkort för personbil med teoriprov och uppkörning och sedan samma sak för lastbil. Hade även förarbevis på hiss! (drevs med en B18 motor)
(Finns en/två? gammal tråd någonstans om mina äventyr inom detta område.)
Denna berättelse gör att jag drar mig till minnes 1968 då jag tog körkort för både bil och mc utan att ha tränat på att köra motorcykel. Uppkörningen skedde i Stockholm i Råcksta eller var det nyu var. Först var det jag och 3 andra grabbar som skulle köra upp. När teorin var avklarad satte vi oss alla i bilen tillsammans med "uppkörningsmannen". Jag var först ut och jag körde ut och efter en stund kom jag tillbaks där jag startade. Jag var tvungen att säga att vägarna i detta område var okända för mig så jag bad honom peka. OK, så var vi i gång och efter en stund kom vi till en för mig mycket konstig korsning som jag inte sett förr. Först var det ett trafikljus och i anknytning till detta ett stoppmärke. Hur gör jag nu då tänkte jag. Jag stannade ju vid rölt ljus men också vid stoppmärket innan jag svängde ut på den större vägen. Så gick då färden efter okända vägar och till slut kom vi fram till utgångspunkten. "Gratulerar" sa inspektören, "bra kört". De som var med mig, alla hörande misslyckades antingen med körningen eller teorin medan jag klarade nålsögat. Då var jag 19 år och det var Länstyrelsen i Västerbotten som utfärdade kortet då jag var skriven där. Så småningom kom kortet 1982-03-22 och villkoren som gällde 1968, var att den bil jag framförde skulle ha en backspegel på vardera sidan så pacerade att jag kunde iakkta bakomvarande trafik. (Jag var och är döv!).
Detta gjorde att min far fick ta sin Amazon till verkstaden och få backspeglar fastsatta på skärmarna en bit ut så jag kunde se trafiken fast vi ju hade backspegel. (Stackars honom)Dessa villkor är numera ett minne blott. Vid framförande av motorcykel skulle ena sida ha backspegel. Det står AB på kortet menande att jag får framföra tung motorcykel och personbil.
Att jag får framföra tung motorcykel är väl bra men då måste man ju nästan ta körkort för mojängen. Det kan inte vara bra att fara iväg utan minsta hum om hur man styr, svänger, bromsar eller kör med den i trafiken. Idag blir det väl bara B för personbil.
Lars-Gunnar
