Släpkälke

[Ove]

Transport med släpkälke kopplad efter lastbil

Det här minnet daterar sig till 1944, en tid med lite bistra förhållanden under krigets slutskede med ransoneringar såväl vad gäller livsmedel till hushållen som förnödenheter för att kunna bedriva lastbilstransporter. Det senare handlade om svårigheter att få tillgång till däck och bensinen var ersatt med gengas. Jag var 9 år då och passade vid varje möjligt tillfälle på att följa med min far i den Volvo rundnos som kan ses på min bror Pers hemsida överst på hans egen ”bildhistoria”.
http://www.veteranlastbilar.se/Gallery.asp?pageid=762

Det här var en vårvinterdag och min far hade uppdraget att transportera björkved från Söderbärke i södra Dalarna till Avesta för Avesta Järnverks räkning. För dåtida förhållanden räknades detta uppdrag som en lite längre transport och med handlastning tog en sådan tur från morgon till kväll. I och med att bara en tur om dagen hans med gällde det att få med så mycket björkved som möjligt och därför hade bilen en släpkälke tillkopplad som bidrog till nästan fördubblad lastkapacitet för en tur.

Ja, det är faktiskt sant, det var en kälke som var kopplad efter bilen och gled på medar mot vägbanan. Det är svårt för oss att förstå idag men vinterväglag som innebar riktigt ”kälkföre” var det vanligaste väglaget på den tiden, åtminstone på landsbygden. Det handlade inte om några höga hastigheter för en sådan transport men det kunde det inte göra utan släde heller för vägbanan kunde oftast kallas isbanan.

Nåväl, jag återgår att beskriva händelseutvecklingen den här dagen. På vägen till Söderbärke stannade far vid en sjö och la ut gäddsaxar, det var ju svårt med mat de här åren. Detta var strängeligen förbjudet att skaffa mat på detta sätt. Färden fortsatte och nästan framme vid lastplatsen blev jag avsläppt vid en bro. Jag fick en snöskyffel och blev tillsagd att skotta på så mycket snö jag orkade på bron för den hade blivit ren från snö på grund av vårsolen. Far och hjälplastaren åkte vidare utan mig.

Jag bar och slängde på snö allt vad jag orkade under ett par timmar medan far och hjälplastaren lastade bil och släde full med björkved. Det passerade en och annan personbil under tiden varvid flera vevade ner sidorutan och skällde på mig för att jag öste snö på brobanan. De visste ju inte att en vedlastad släde skulle riskera att fastna på bron om friktionen var för hög.

Till slut kom far med det lastade ekipaget och tro inte att han stannade för att jag skulle med. Det var bara att springa och hoppa på i farten för att inte riskera ett stopp som det kunde bli svårt att komma igång ifrån igen. Så malde färden på i några timmar med det tunga lasset och släden släpandes efter. Men ett stopp skulle de bli, fiskefångsten skulle ju tas till vara.

Ove

PS 1. Under krigsåren var det inte möjligt att få import av kol och koks som var de vanligaste bränslena i industrisammanhang. Olja som bränsle var något kom först på femtiotalet. Det fanns en myndighet som reglerade veduttaget från skogarna, Bränslekomissionen.

PS 2. Släpkälkarna som var av trä hade plattjärn under medarna. Utmed sidan av medarna fanns en i höjdled justerbar plåt som stack ner någon millimeter under kälkens medar, jämför med ett skridskoskär. Denna "styrskena" skulle förhindra att släden slängde ut i kurvorna.

[Stellan]

Otroligt intressant! Tänk att få ha varit med om utveckligen från kälkar till dagens moderna ekipage. Väldigt trevligt att få ta del av, gärna mer sådant

Men visst fanns det väl en slags boggie man hängde på lastbilen som också hade medar? Jag har för mig att jag sett en sådan bild någon gång.

/Stellan

[Lars-Gunnar]

Ove, mycket intressant berättelse. Ja, nog fick man vara uppfinningsrik då nöden inte hade någon lag.

Berätta gärna mer från dina resor med din far. Jag är också en sådan där bilåkare från tidiga barndomen med min far. Men att behöva arbeta som en hel karl vid 9-års ålder har jag alldrig behövt annat än att jag brukade röja snö med snöskotta då det snöat och tomten var stor. Det var efter skolan det.

Lars-Gunnar

[arnfinn]

Holder med, riktig trivelig lesning er det!