veteranlastbilar.se

Tänk vad allt förändras med tiden.
På min tid (från 1970-talet) fanns inte Reuters eller Kol & Koks byggnader kvar i Sannegården. Däremot kunde man ändå kalla området för hamn- och industriområde. I min barndom när jag åkte lastbil med min far fikade vi alltid på Sannegårdskafét, en liten skev stuga klädd i grönmålad eternit.
kafét fanns även när jag själv fått "trafikkort" och ända in på tidigt 2000-tal då jag var åkare. Troligen revs det kring 2001.
Idag är det dyra lägenheter i hela området och inget "smutsigt" finns kvar.

Anders Ason skrev:Hamnbilden framkallar barndomsminnen från stapelstaden Västervik, AB Söderberg&Haak, Pappersbruket, AB Tannin som tillverkade garvsyror m m till cellulosaindustrin, Elektrolux, Fiskförsäljningsföreningen, virkesstaplar, kol, koks, fotogen på fat, AB Strebel som var ett gjuteri i kolossalformat (liksom att karamellpåsarna även var mycket större på den tiden), Lantmännen med sina foderkakor (kristider) och silos, dofterna, den myrstacksliknande intensiteten, alla människor, fordon, kärror, kranar, springschasar, smalspåriga järnvägsvagnar, vissa med bromshytt, tomma och lastade, stuvarna som stod framför hamnkontoret på morgonen för att få jobb, och ...

Ingenting är kvar i dag, en tom och öde hamn och plats. Lite turistbåtar och hundägare är vad som ger något liv åt platsen.
"Det var bättre förr..."? Vissa saker faktiskt och även utedassen mitt i stan hade sin ...


Hur ser platsen på fotot ut i dag?

Och jag som växte upp i Västerbottens inland sex mil från Umeå och sex mil till Lycksele. Vad jag hade att ägna mig åt förutom att åka med min far var att andas in naturens dofter och djävlas med fiskarna som simmade i fiskevattnen. Till slut fanns där bara tusenbröder. Men lukten av sågat trä och sågspån var angenäm.

På tal om utedasset så hade den sin charm speciellt när man fick gå dit i -20 grader på kvällen och sitta på handryggarna med händerna mot det kalla träet och dassdörren halvt öppen med fullmånen som lyste upp vintertid så man kunde se när man gick och ingen ficklampa behövdes. Nog kan man säga att det blev folk av oss som sket ute i kylan och inte hade tid eller lust att springa och tända på skolan man gick i.

Ja, du anders du ser att även om inte solen alltid lyste på oss så blev det folk av lintuttarna som vi varit en gång i tiden. Fina länkfynd, jag tackar och bockar!

Tiden går allt förgår heter väl ordstävet?

Lars-Gunnar