Bo Norvinge skrev:Stina, är jag ute och cyklar, men hade inte CMH - Ronny Hansson och Christina Mörck denna under slutet av 90-talet?
Du är på rätt spår. Jag tror att Ronny Hansson ägde bilen och använde den för Nils Hanssons räkning.
Vi hade bilen stående ganska länge medan vi bråkade med Scania. När Scania väl tagit tillbaka skrotet med alla dess brister lyckades dom kränga den till en kille i Stehag som trots att han fick låna pärmarna med all dokumentation om bilens brister köpte eländet. Den skrupelfria handlaren från Södertälje sålde bilen utan att fixa ett enda av felen.
Killen från Stehag kursade efter något år.
Jag ritade själv ekipaget vars syfte var att köra växelflak på bil/trailer vilket innebar ca 20% högre nyttolast vid den här tiden, jämfört med bil/släp. En förutsättning för att det skulle fungera var att bilen var av pushermodel vilket Volvo hade i sitt sortiment. I princip var en F12 beställd för ändamålet.
Trailern byggdes av BRIAB i Hässleholm, jag inbillade mig att deras ramar var av det bättre slaget, vilket nog var rätt.
När BRIAB fick frågan var svaret att konstruktionen var omöjlig så jag fick åka till Hässleholm och prata mattematik och hållfasthet innan dom började svetsa. Efter ett par mindre justeringar fungerade trailern alldeles utmärkt.
Det här var en ganska udda fågel så vi byggde inte ekipaget förrän vi hade ett bindande kontrakt med uppdragsgivaren som vid tidpunkten hade stora volymer för Scania i Södertälje. Scania hade uppenbarligen problem att avyttra sina produkter så dom ställde krav på att viss andel av godset skulle fraktas på lastbilar från Södertälje. I kontraktet skrevs in att fordonet skulle vara "blått och vitt och av märket Scania".
Redan när bilen kom som chassie till Helsingborg framförde jag mina tvivel på att luftfjädringen på fordonet skulle fungera, i princip fick jag lära mig att en snorig sprätt från Skåne skulle inte lära Scanias begåvade tekniker att bygga bilar.
Efter ett drygt år var bilen hos Scania i Laxå och fick den redan dubbla ramen försedd med ytterligare en profil och blev alltså den enda bil jag vet med tre ramprofiler i hela huvudramen. Anledningen till förstärkningen var att fjädringen som inte fungerade skickade alla rörelser från vägen helt ofjädrade upp i ramen via fjäderfästena, både fjäderfästena och huvudramen såg ut som spindelnät och risken för rambrott var överhängande.
Om bilen upplevdes som stötig från början blev det ju inte mycket bättre när Scania var färdiga med sina förstärkningar.
Nästa stora bekymmer var att bilen började vobbla om vägen var spårig, när ett ekipage på 50 ton plötsligt tar ett skutt på en halvmeter i sidled känner man sig ganska hjälplös!
Enda sättet att få stopp på skuttandet var att panikbromsa, runt 40 km/h blev farkosten någorlunda stabil igen. Tills den hittade ett nytt spår.
Det tråkiga när sånt här händer är att den lille åkaren måste vara fruktansvärt envis och aningen mer påläst än genomsnittet för att inte bli överkörd av sin viktigaste leverantör.
Av olika orsaker letade jag upp bilen några år senare, jag tänkte göra en traktor till den minste sonen av den. Tråkigt nog hade den exporterats till Asien med skuren motor bara någon dag tidigare, när jag väl hittade den.
Är någon nyfiken tror jag den hette: NFM897.
Stina.