veteranlastbilar.se

Ett fint foto av en Leyland Beaver. Mitten på sjuttiotalet. Vet dessvärre inga andra detaljer

4 ton gastank på en Leyland Mastiff, troligen 1976 års modell. Perkins V8 på 185 hk. Gick ganska duktigt.

Vet dessvärre inga detaljer om den här heller, Jag gissar på sent sextiotal

Snyggt stuk på Leyland Beavern, speciellt hytten! Är det en hytt från Down Under? Ser ut som originalhytten är förlängd med en sleeper?? MVH. 30Fredrik.

Jag tror nog hytten är original, men den kan ju ha blivit förlängd i Australien.

Foden, någon gång på sextiotalet. Vet inte några detaljer

Troligen en AEC, ändamålsbyggd tjockoljetanker, 6000 gallon (27 kubikmeter)

Innan Atlantic blev Esso här nere

Ett Australienskt oljebolag, som köptes upp av Caltex på åttiotalet

Mack Valueliner av 1987 års modell. Mack är ett av de få, om inte det enda Amerikanska märket som gör hela bilen själva. Motorn var på 11 liter, 350 hk, med ett väldigt vridmoment, vilket jag inte har siffror på. Växellåda och bakaxlar (tandem) av egen konstruktion. Motsvarande Scania 112/113 (340/360 hk) hängde inte med i backarna. Denna bilen transporterade tjockolja och det är av den anledningen inga UN nummer syns.

Golden Fleece trailern hade ett ovanligt axelarrangemang, var det någon styr- eller medspårande mekanism involverad?

Det är alldeles säkert en tre meter långboggie utan styrning, fast den ser faktiskt längre ut på bild. I staten Sydaustralien, där jag bor, var gränserna 8 ton på enkel axel och 16 ton på en boggie. I den angränsande staten, Victoria var de motsvarande gränserna 8 och 13. Spred man axlarna till minst 3 meter fick man ha 16 ton där också. Om man tittar på nummerskylten syns det att bilen är registrerad för trafik enbart mellan staterna, alltså inga lokala leveranser. Alla bilar med IS på skyltarna var interstate fordon. En del stater hade en bokstav före IS, t.ex. våra bilar hade RIS. Reglerna, speciellt i de östra staterna, var till för att skydda järnvägarna, men under sjuttio och åttiotalen ändrades lagarna till att vara lite mer lika varandra mellan staterna. Interstateregistreringarna försvann, axeltrycken blev i stort sett de samma, och Hazchem lagarna kom, med ordentlig skyltning av farligt gods. Vad som är mer ovanligt är att dragbilen inte har tandemdrift.

Reglerna, speciellt i delstaten Victoria gav upphov till en hel del vansinniga lösningar. En grusbil jag regelbundet såg i huvudstaden Melbourne var baserad på ett ganska långt Kenworthchassi. En axel satt så långt bak som den kunde, och framaxeln satt ju, på amerikanskt vis, så långt fram som möjligt. Den tredje axeln satt nästan mitt emellan de andra två, och jag vet inte om den var driven, eller stödaxel (kanske till och med lyftbar). Med andra ord, långboggie på en grusbil. I vilket fall som helst skulle jag föreställa mig att den var omöjlig att styra om det var vått, eller halt väglag. När jag tänker efter, måste mellanaxeln ha varit medspårande på något vis, annars hade det väl aldrigt varit möjligt att svänga.

Tack för svar!
Intressant med historiebeskrivningen bl a om hur bestämmelserna har skiljt sig mellan stater och att även "skydda järnvägen mot konkurrens" har funnits med även "Down under" precis som råder ännu inom EU.

Här är ett litet videoklipp om en samlare av oljeparafenalia. Bilen är en Fargo, från 1948. Med färgsättningen kunde man tro att bolaget var svenskt men så är inte fallet. Golden Fleece uppköptes av Caltex på åttiotalet, och tyvärr försvann de blå och gula skyltarna från mackarna. Michelingubben är ju inte tidsenlig, annars är det ett härligt ekipage.

https://www.youtube.com/watch?v=XxmTuUq6i74