Ett exempel på långtradartrafik på 50-talet

[Anders Ason]

Vid den här tiden var inte ordet "logistik" något som rullade ur var mans mun, om det ens fans?

Har bl a starka minnen av långtradartrafik mellan Västervik och Göteborg (men även till andra orter)

Citat från ett inlägg gjort 2008 (den kursiva texten är tillagd nu):

"IH är ett lastbilsmärke jag tidigt kom i kontakt med beroende på att min far körde långtrad med en sådan mellan Västervik och Göteborg. Det var den tidens stora bilar, d v s en tvåaxlad bil med ett enaxlat släp som tillsammans lastade 9 ton. Transporten bestod av styckegods och inte sällan apelsiner! från Götet när det var säsong för dessa. På den tiden var det förvånande om hela resan gick utan några bekymmer mot dagens långtrad då det är förvånande om det händer något oförutsett.

Fick ofta höra om framför allt två saker, punkteringar och bensinpumpsmembran! Båda var hela tiden en evig källa till driftsstopp under de åren, förm. beroende på den dåliga kvalitén på det gummi som användes. Vid en hemresa blev min far även inblandad i en olycka som medförde att bilen välte och apelsinerna spreds ut över vägen. Har ett tidningsurklipp kvar från denna händelse.

Resan tog flera dagar och det var två förare med på hela resan, en stunds kort vila på en konstläderbrits (pergamoid) och en sträv filt på en mack i Huskvarna var den komfort som erbjöds. Jag var med på många sådana resor (och stopp!).

Bland det roligaste var när farsgubben vred av och på nyckeln med en rejäl avgasknall som följd! (bensinare) och allra roligast var det när det gick hästar i hagen bredvid vägen (jo, jag har mognat något sen dess)

Bilen kallades "Nalen" och kan ha varit tillverkad runt -45,-49 tror jag.
Vad känner ni till om detta märke och finns det bilar kvar?

/Anders"

Lotssytemet fanns redan då I Göteborg så när vi var framme träffade vi på en i förväg bestämd plats lotsen som tog över ratten. Kändes lite konstigt att farsan o jag satt på passagerarplats. Den lots jag har minnen av kallades för Speedway, vilket berodde på att han var en hängiven sådan åkare. Han passade även på att ta extrasvängar med vår bil för han hade alltid privata ärenden att uträtta. KIllen var kul att träffa då han med sin härliga dialekt var fullpoppad med roliga historier.

Märkligt nog fungerade det hela även utan mobiltelefon eller GPS.

[S-V L44]

Det var en intressant berättelse Anders Ason. Jag kommer faktiskt ihåg den från förra gången du skrev den.

Min far körde aldrig långtrad, men en och annan gång blev det en lite "längre" resa till t.ex. Göteborg, Danmark, Småland, Blekinge.

En sommardag i slutet av 50-talet (då jag var knappt 10 år) så följde jag med på en tur till Göteborg. (Idag tror jag snarare att målet var runt Mölndal men det spelar mindre roll). Det var ett lass fin sand som skulle upp till en nejlikodlare. Sanden togs från ett nästan tömt grustag bara en km från vårt hem i Asmundtorp, och sanden just där är otroligt fin, vit och finkornig som den finaste sjösand. För övrigt inträffade på i princip samma plats en stor tågolycka i slutet av 1800-talet eller i början av förra seklet på den numera nedlagda järnvägen.
(Hur nejlikodlaren funnit denna näst intill uttömda lilla sandtäkt med dåtidens kommunikationsmedel är för mig fortfarande en gåta, men det är ju i sig OT.)

I alla fall så skulle ju den för dagen obligatoriska mjölkskjutsrundan först klaras av. Den började ju runt fem-halvsex på morgonen och var sedan genomförd senare på förmiddagen vid nio-halvtiotiden. Efter förmiddagskaffet skulle därefter 6 ton sand lastas för hand och sedan skulle lasset täckas av en pressenning för att inte flaket skulle vara tömt på den lättflyktiga lasten när vi väl kommit fram till destinationen. Farsan hade engagerat en av mina farbröder som sedan också följde med på resan. Min farbror hade vad jag vet inte trafikkort så han följde bara med som extra sällskap. Det var ju en tur på cirka 50 mil t.o.r. (låter inte så mycket idag, men då var det ett lite större företag).
Resan upp gick, som jag minns, utan missöden. På hemvägen skulle vi äta kvällsmat i Falkenberg och stannade på torget och äntrade stadhotellet (?).
När vi kom ut så såg vi att det vällde kraftig, mörk rök ur lastbilshytten (en Gladsax trähytt på IH:n av 1956 års modell) och vi rusade fram till bilen. Som tur var så var det ingen fullt utvecklad brand utan det var hyttgolvet som börjat glöda. Branden hade inte tagit sig riktigt p.g.a. att hytten kanske trots allt var någorlunda "tät".
Min farbror som i princip oavbrutet rökte pipa erkände att han hade knackat ur pipan mot verktygsboxen under passagerarsätet innan vi gick för att äta. Hade vi spenderat någon minut extra för att inta vår måltid hade nog hytten varit uppe i riktiga lågor. Farsan var naturligtvis fruktansvärt arg på min farbror. Men med en förstörd rock som släckmedel och ett par hinkar vatten så kunde ju resan trots allt fortsättas hemåt.
Resultatet blev som tur var “bara” ett stort, djupt svart “ärr” i hyttens trägolv och en mycket skamsen farbror.
Även under de återstående 15 milen så kunde min farbror ändå inte hålla sig ifrån att röka sin kära pipa. Eftersom min far aldrig rökte själv så gjorde detta honom än mer upprörd.

// S-V L44

[Thomas Almen]

Påminner om när en tidig LBS 110:a från Östersund brann upp efter dåvarande E 75 i närheten av Stöde. Chaufförn hade knackat ur pipan på hög-o lågspaken. På golvet bakom stolsfundamentet låg en trasselsudd, plus en flaska Rödsprit. På nån minut var hytten helt utbränd, men som jag minns så klarade lasten, med bl.a gasolflaskor, äventyret bra.