av Per Thomson » 27 apr 2011, 09:17
Från Malte Eriksson, känd "veteranforskare", erhöll jag ett brev med följande innehåll:
En trettiotals-SCANIA-VABIS.
Kort berättelse om en gammal bil, tyvärr för längesedan borta. Den som går in på datorn och på det som kallas Scania Imagebank, hittar kanhända ett fabriksfoto med nummer 5-266. Det visar en Scania-Vabis av typen 355, som var företagets första serietillverkade bil av det slag som vi numera kallar ”frambyggd”. På den tiden sa man ”bulldogg”, det bvar 1933. Om dessa biltyper har jag tidigare berättat i den numera hädangångna tidningen ”Tunga Magasinet”.
Så dök samma bil (mnr/chr 5510) oväntat upp genom en bild i tidningen ”Klassiska Lastbilar” nr 6/2010, sid 20 o 21. Det var i ett reportage om det ingalunda okända åkeriet ”Bloms” i Linköping som varit ägare nr två till bilen. Ja, det var rentav två bilder av bilen, med och utan gengasaggregat. Bilens första ägare var åkare Ernst Brage i Linköping som bedrev fjärrtrafik. Att bilen var en tidig ”bulldogg” var märkligt i och för sig , men dessutom var den av den säregna typ som hade drivningden på sista axeln. Dvs drivaxeln var axel nr 3 och stödaxel var axel nr 2, alltså framför drivaxeln. Varför man byggt bilen på detta märkliga sätt känner jag inte till och får väl aldrig heller veta så det kan vi lämna därhän. Naturligtvis var inte den här bilen den enda i sitt slag utan samtida 3-axliga Scanior var byggda så, inklusive torpedbilarna. Såvida man inte valt en boggie av annat fabrikat än Scania-Vabis, vilket faktiskt förekom.
Exempel på sådana var K R Olsson i Härjebol, L A Eriksson i Tierp, samt givetvis Br Ryhds i Virserum. Av fotot på Internet ser det ut som om att den är försedd med enkelmonterade hjul där bak men det kan vara en synvilla även om enkelmontagen inte var helt ovanliga då. Ägare nr 2 var som sagt ovan ”Bloms Åkeri” i Linköping och reg numret var E444. En förfrågan vid La (Landsarkivet) i Vadstena blev föga oväntat resultatlös. Men från den mångkunnige Sven Bengtsson fick jag veta att bilen efter ”Linköpingsepoken” hamnat hos Arthur Larssons Åkeri i Brovallen nära Krylbo. Det klack till i bollen, faktiskt har jag hört talats om att nämnda åkeri hade ägt en Scania-Vabis ”bulldogg” även om jag tror att det gällde typ 345. Från La i Uppsala expedierades raskt (som vanligt) kopior på reg-handlingarna. Men inte nog med det; via kontakter i Avesta-Krylbo-regionen fick jag kontakt med en 85-årig fd chaufför och åkare som hade kört denna bil i unga år! Onekligen spännande intressant märkligt!
Från andra äldre män som kört denna biltyp dagligdags har jag ju erfarit att den var en besvärlig biltyp i vinterväglag, det bekräftar även Allan Karlström som den här veteranen heter. Snökedjor vintertid var näst intill ett måste. I varje fall vid tomkörning. På tal om tomkörning så frågade jag om stödaxeln slog mycket vid körning utan last, boggielyft i dagens mening saknades ju. Det ville inte Allan hålla med om, men då berättade han något som jag inte känt till tidigare, nämligen att man även med denna boggietyp ibland ”hängde upp” stödhjulen vilket jag inte trodde var möjligt. Men här använder man inte en trä-kubb som vid en ”long-frame boggie” utan järnkrokar från ramen. Principen är dock densamma. Till hjälp för att höja stödhjulen medförde man två hopsnickrade snedplan av plank som man körde upp på så att hjulen kunde krokas fast i lyft läge. Motsvarande moment med long-frame boggier skedde ju genom att man backade upp på en räls, trottoarkant, slänt eller vad som fanns tillgängligt.
Hyttvärme, om än otillräcklig, kom från ett värmepaket med fläkt. Den ursprungliga värmekåpan på grenröret hade kanhända avlägsnats. Något annat som också tydligen hade avlägsnats var vakuum- behållaren som användes för att suga upp bensin från bensintanken. Den här motorn hade en konventionell bensinpump.
Reparationer? Knappast inga alls utöver normal tillsyn och service enligt Allan. ”Och tur var väl det eftersom den här bilen till skillnad från de andra bilarna i åkeriet inte kunde komma in i garaget på grund av sin storlek, den stod alltid utomhus. Den ursprungliga korthytten hade förlängts med ett sovutrymme. Originalhytten innehöll egentligen bara förarstol, passagerarstol och en stor motorhuv. Hytten var naturligtvis inte tippbar. Motorn kom man åt via tre luckor på strategiska ställen på motorhuven. Motorhuven var dessutom faktiskt uppfällbar i likhet med samtida bulldogsbussar.
Hur såg en normal arbetsvecka ut? Måndag morgon avfärd till Finspång med fullt lass aluminiumtackor. Lossning i Finspång, tomkörning därifrån till cementfabriken i Köping där man lastade fullt lass cement i säckar. Cementen lossades i hemmaregionen, när man var loss åkte man till aluminiumfabriken i Månsbo där man fick lasta fram till kl åtta på kvällen. Följande morgon upprepades förloppet. Om det gick åt mycket bensin? Jodå bekräftar Allan, men vi hade en väldigt lång bensintank.
En chassiritning för denna biltyp kan ses på sidan 119 i boken ”Scania Fordonshistoria”.
Nedtecknat, delvis uppgifter från Allan Karlström, av Malte Eriksson.
Hälsningar
Per Thomson