Det står en del om Stålfarfar på Wikipedia http://sv.wikipedia.org/wiki/Gustaf_H%C3%A5kansson
Visst var det en krutgubbe.
Jag minns inte om min far någonsin berättade för mig vad Stålfarfar hade för lastbilar, men jag var nog inne på samma spår som Bo Norvinge att lastbilen skulle kunna vara en Bedford.
Framaxeln sitter långt fram och torpeden är kort, så det ger ju ändå vissa ledtrådar.
Fotot är väldigt intressant, kanske inte så mycket avseende lastbilen eftersom det tyvärr inte syns så mycket av den, men som Anders Ason också skriver, mer angående individerna, deras klädsel, osv..
Det är sådant man kan sitta och betrakta en lång stund och hela tiden upptäcka nya saker.
Min far berättade ytterligare en historia för länge sedan om Stålfarfar. Detta är väl preskriberat eftersom det förmodligen hände under krigsåren på 1940-talet.
Stålfarfar hämtade mjölk hos bönderna precis som farsan och alla mjölkleveranser provsmakades av mejeristen vid ankomsten till mejeriet så att det inte skulle komma någon sur mjölk bland den färska.
När mejeristen hade smakat av mjölken så svalde han naturligtvis inte denna hela tiden utan han spottade då mjölken i en hink och det blev i princip en full hink utspottad mjölk varje dag.
Helt plötsligt upptäckte mejeristen att denna hink blev tömd varje dag utan att han visste hur detta gick till, så han beslöt att bevaka den på avstånd. Då visade det sig att det var Stålfarfar som tog hand om den utspottade mjölken och hällde över den i sina egna medhavda kannor.
När mejeristen frågade Stålfarfar varför han gjorde sådär så svarade han att han tog hem det till sin hustru Maria och att hon använde mjölken till bakverk i sitt café. Det blir så goda wienerbröd, sa han.
Det är kanske tur man inte alltid vet vad man får i sig, men det gjorde å andra sidan säkert ingen större skada heller för både Stålfarfar och hans fru blev ju en bra bit över 100 år gamla.
// S-V L44