Ovanliga lastbilar i Norden...och Sverige

[Stellan]

För oss i Sverige så var ju i stort sett alla märken ovanliga förr. Det är ju först på senare år som de stora europeiska märkena blivit vanligare här. De andra nordiska länderna hade ju ett större utbud då. DAF 3300 Spacecab till exempel var ju inte godkänd i Sverige. Büssing och Tatra är ju andra märken som våra grannar haft, men som aldrig hittade hit på den tiden.

Det skulle vara trevligt att få höra mer från våra grannländer om deras gamla bilar som man bara sett på vägarna.

/Stellan

[arnfinn]

DAF har dårlig klang hos meg. Det uttales likedan som daff som betyr lat, orkesløs eller sliten.

[Stellan]

Det var en åkare i Oslo som också körde för Autotransit som hade en 3300 Spacecab, och han tyckte inte om när jag frågade om han måste spänna remmarna ofta. Det är ju allmänt känt att DAF:en är remdriven

Arnfinn, du måste väl ha en massa udda bilar att berätta om ? Det var ju som sagt många bilar som fick säljas i Norge, men inte i Sverige.

/Stellan

[Böll]

Jag hade en FH-12 för några år sen,då köpte en kollega en Daf,ja fråga om de stod för Dåliga Arbets Förhållanden,han svara aldrig på de,haha

[Stellan]

De nya Dafarna skulle jag inte ha något emot att köra eller äga. De är mist lika fina att köra och bo i som de andra bilarna idag. Men för trettio år sedan så höll jag mig helst till Volvo och Scania.

När de började bygga den första tunneln i Olso så var det en åkare som köpte en sexhjulsdriven Tatra. Den fick han köra själv, ingen av hans chaufförer satte sig i den

/Stellan

[Per Thomson]

. . . När de började bygga den första tunneln i Olso så var det en åkare som köpte en sexhjulsdriven Tatra. Den fick han köra själv, ingen av hans chaufförer satte sig i den
/Stellan

Den tjeckiska Tatran var en intressant skapelse konstruktionsmässigt. Den hade individuell hjulupphängning för samtliga sex hjul som alla var drivna. Konstruktionen kan jämföras med hjulupphängningen på en gammal folka från 50 talet. Hela drivlinan med hjulväxlarna (kardanhus) satt stumt i ramen och jag tror den var i aluminium. När Tatran var tom hade endast ytterdäcken (bak) kontakt med vägbanan \\ o //

De var råstarka, det är många Volvo och Scania som blivit uppsläpade av en Tatra vid 18% backen söder om Teplice på 60-talet. Minns en gång jag hade en Vålbergs Scania 75:a framför mig i den backen, när killen som körde skulle växla från låg 4:a till hög 3:a så hann han inte riktigt med och kopplingen "gick" så det blev totalstopp för honom. Jag hade tur att det inte var något möte utan krånglade mig förbi med FB88:an som faktiskt var enklare att växla med sin Range 2 x 4. Om man stannade i den backen så var det omöjligt att komma igång igen.

Vålbergsbilen släpades upp av en Tatra. Jag minns inte riktigt om 88:an gick upp på tvåan eller om jag måste utnyttja den lägsta. Vanligtvis låg det 22 - 24 ton stål på trailern, dvs tågvikt 40 ton.

[arnfinn]

Tja vet ikke om jeg er den rette til å gjøre rede for ditt spørsmål. Man har alltid vært fascinert av tungt utstyr, men er kanskje litt vel ung med 39 år til å prate med skikkelig pondus. Og i og for seg har jeg ikke vært oppmerksom på fenomenet at det svenske markedet nærmest var stengt for noen merker eller modeller.

Bortsett fra Bedford som man av familiære grunner var forpliktet til å like har jo Volvo og Scania alltid vært favorittene. Og begge de har jo stått fjellstøtt i det norske markedet. I Norge har vi nok tradisjon for å være mer åpne og villige til å prøve noe nytt - mest har vel det å gjøre med mangel på innenlandsk produksjon i den svingen.

Mercedes har solgt bra i alle år - vi brukte å kalle dem likbiler. Det skulle forståes som en nedvurdering av dem fordi de var så late og gungiga, men sannheten er jo at de er riktig gode på komfort. Som eksempel fra bergningstiden hadde vi en kort periode to tungbergere. Den ene var en LB 110 -68 og den andre var en MB 1932 -74. Begge var 4x2 som var bygde på samme måte med 16000 kg totalvekt og 10000 tonn egenvekt. Scaniaen var stiv som en stokk mens MB'en var smidig og derfor var MB'en bedre på vinterføre med mye bedre fremkommelighet. Men den pigge 110'an dro like godt som V10'an på 18 liter og 320 hk. Det er jo naturstridig men så var det. Og jeg minnes at et komplett stempel til MB'en, som det altså fanns 10 av, kostet nøyaktig det samme som en komplett renoveringssats til 110'ans motor.

Magirus er også blitt endel benyttet sammen med MB til tøfft vegvedlikehold som brøyting på våre mange værharde fjelloverganger. Det henger nok sammen med allhjulsdriften og svært pålitelige motorer, men Magirus mistet grepet på det norske markedet og siden slutten av 70-tallet har MB dominert som den eneste relle konkurrent til de svenske.

DAF var det foretrukne valg hos firmaet Majortrans, men også nu snakker vi 70 og 80 tall. Du minnes sikkert de svarte og gule bilene til dette store Oslo-baserte flyttebyrået. Ellers er vel DAF's utbredelse beskjeden.

MAN har også på de senere år befestet sin posisjon som en å regne inn. Salgstall har jeg ikke - bare konstaterer at det er et vanlig syn i trafikken.

Som alltid finnes noen innovatører og entusiaster. Derfor har spesialiteter som Renault noen tro kunder. Iveco likeså. Finske Sisu har forsøkt etablere seg men det blir ikke riktig fart på det. Det er nok noe med trygghet - man vet at forhandleren av Volvo er der i morgen også.

Når vi snakker så gammelt som Büsssing og Tatra - de er det ikke mange av og det har det heller ikke vært.

Rett etter krigen når alt av materiell var nedslitt importerte vi alt mulig og markedet måtte rasjoneres helt til 1960 (Ja det er sant). Da var det mye amerikansk det gikk på, men etterhvert som 50-tallet gikk mot enden klarte engelskmannen å få et pent grep på mellomstore kjøretøy. Bedford, Thames, Commer, Leyland og etterhvert Fords egne biler. Ford hadde stor suksess med D-serien og fulgte godt opp med Cargo.

Men en sånn skapning som Henschel har jeg aldri vært borti. Men tenker meg at MB var så tungt inne på eiersiden allerede midt på 60-tallet at man ville prioritere Mercedes i Norge.

Nå - det kan vel hende man har utelatt vesentlige forhold. Rette meg den som vil bidra! Kanskje husker og tar man rede på mer etterhvert som harddisken prosesserer

[Per Thomson]

Det var en intressant sammanfattning av märkesutvecklingen i Norge Arnfinn

[Stellan]

Tatran påminde om en överlastad folkvagnspickup när den fick något på flaket

I slutet av -70 talet hade de en åttahjulsdriven Tatra i Teplice, undrar om det inte var en gammal robotramp En luftkyld V8 på massor av liter, men inga hästkrafter. Men å andra sidan så hade den ett vridmoment som inte var av denna värld. Fast 111:an tag sig upp själv

När man kom över till den tjeckiska sidan så fanns det en massa bilder på lastbilar som kraschat i backen...och så skyltar med ordet "varning" på en massa olika språk. Så den backen var inte rolig att ta sig utför heller

/Stellan

[Stellan]

Man blir aldrig för ung för att komma med åsikter

Majortrans kommer jag mycket väl ihåg, var på deras terminal rätt så ofta på den tiden. Men det stämmer nog som du säger Arnfinn, Daf kanske inte var så vanlig i Norge. Det kanske var mest i Östfold som de förekom.

Magirus snutebil så man ju som sagt väldigt ofta som just som entrepenadbil och som brøytebil. Det jag tyckte var mest fantastiskt med dem var att de var luftkylda, den stora fläkten i grillen både syntes och hördes väl

Kingsröd Transport i Sarpsborg var ju generalimportör av Renault ett tag, men annars så kanske de inte heller var så vanliga de heller? Men amerikanska bilar har ni kunnat importera till Norge. De svenska krockproven sätter stopp för de bilarna här...på gott och ont.

Det var verkligen trevligt att en liten genomgång av de gamla norska märkena...tack Arnfinn

/Stellan

[arnfinn]

Takker så mye. Bare hyggelig dog.

Når vi snakker Magirus så husker jeg at min sjef i bergningsfirmaet fikk et kick på just en gammel 6x6 med fortid fra forsvaret som stridsvogndrager med en svintung maskinsemi. De var to kamerater som delte på dette kjøpet og semihengeren gikk til vanlig sivilt bruk hos kameraten, mens planen var å lage en tungberger på Magirusen. Det ble ikke noe av det uten han bare lekte seg med Magirusen. Den ble for liten for et ordentlig påbygg så sent som 1990. Den var jo fra 1965 om jeg minnes rett.

Men når han skulle leke seg ordentlig brukte han å sparke løs potta fra eksosrøret så det ble en meter rakt rør på den luftkjølte V8'eren med 200 hk. Da kunne man høre den på lang veg. Den ble solgt videre på samme tid som den annetsteds omtalte 6x6 Volvo F89 kom inn i driften.

[Anders Ason]

. . .
/Stellan

Den tjeckiska Tatran var en intressant skapelse konstruktionsmässigt. Den hade individuell hjulupphängning för samtliga sex hjul som alla var drivna. Konstruktionen kan jämföras med hjulupphängningen på en gammal folka från 50 talet. Hela drivlinan med hjulväxlarna (kardanhus) satt stumt i ramen och jag tror den var i aluminium. När Tatran var tom hade endast ytterdäcken (bak) kontakt med vägbanan \\ o //

I mitten av -90 talet var i Czeck Republic ett antal gånger i både på uppdrag och privat. Det var straxt efter ”revolutionen” som de kallade det och då fanns det gott om de ryska lastbilarna av militärtyp (rykande o osande) men även gott om de egna TATRA. Den närmaste kontakten jag hade var inom armén, mots. våra miloverkstäder och deras FN-skola och mötte då de millitära varianterna. De var imponerande i storlek och mycket massivt byggda och det gick inte att ta fel på att tjeckerna var stolta över dem. De berättade bl a att bilen var populär i internationell FN-tjänst. Bilarna skilde sig något från den civila och då inte bara på färgen utan de hade även från hytten reglerbart lufttryck i samtliga hjul.

Dessvärre hade mitt veteranlastbilsintersse inte börjat vid den tiden för då hade jag ju kunnat noterat en hel del.

/Anders

[Stellan]

Dessvärre hade mitt veteranlastbilsintersse inte börjat vid den tiden för då hade jag ju kunnat noterat en hel del.

Vi är nog många som säger så...

Heder och tack till er som redan förr var så framsynta. Tänk på att så förr som det är nu har det aldrig varit tidigare
Det är väl ofta så att det som är vardag och väldigt vanligt är det första som försvinner, ungefär som det gamla talesättet: man saknar inte kon förrän båset är tomt.

/Stellan

[Lars-Gunnar]

Jaaaaa, här är en till som tillhör syndarna som sent skulle vakna.

Lars-Gunnar

[arnfinn]

Jaaaaa, här är en till som tillhör syndarna som sent skulle vakna.

Lars-Gunnar

Vet ikke om du behøver klandre deg selv. For meg ser det visserlig ut som du over mange tiår har fulgt godt med.