veteranlastbilar.se

Antal reggade (lastbilar) per år (i Sverige):

1939: 2969st
1946: 2688st
1947: 2730st
1948: 2964st
1949: 2716st
1950: 3283st
1951: 3601st
1952: 4128st
1953: 4481st
1954: 6807st
1955: 6179st
1956: 5395st
1957: 5103st
1958: 5490st
1959: 5725st
1960: 5556st
1961: 5076st
1962: 4810st
1963: 5048st
1964: 5133st
1965: 5590st
1966: 5322st
1967: 4261st
1968: 4399st
1969: 4184st
1970: 4498st
1971: 3823st
1972: 3479st
1973: 3487st
1974: 3980st
1975: 3136st plus 65st Volvo byggda i Belgien. Bör vara de första F4/F6.

Intressant skillnad jämfört med Scania. Antar det berodde på Volvos bredare utbud. (Skriver jag att det berodde på bättre kvalitet blir jag väl hängd i tjära å fjädrar... )

Bedford var på 60-talet storsäljare här i landet, troligen var det inte kvaliteten som avgjorde. Bland personbilarna var också Moskwitch mest sålda något år samma torde ha gällt i det fallet.

Jaha! Och hur ska vi tolka detta?

Stina.

Tolkningen är fri....

Kjell T skrev:Bedford var på 60-talet storsäljare här i landet, troligen var det inte kvaliteten som avgjorde. Bland personbilarna var också Moskwitch mest sålda något år samma torde ha gällt i det fallet.

Om ett märke säljer bra i flera decennier så kan det knappast vara dålig kvalitet.
Det skulle vara intressant om det gick att separera dom tunga ock lätta bilarna i statistiken
Scania har ju bara tunga medan Volvo hade alla storlekar, åtminstone den här perioden.

Det går åt flera Volvo att utföra det transportarbete ett fåtal Scania klarar .
Reid.

Reid Hulting skrev:Det går åt flera Volvo att utföra det transportarbete ett fåtal Scania klarar .
Reid.

Stog väl så många Scanior på verkstad, så det behövdes Volvo för att ersätta dom....

Thomas Almen skrev:

Reid Hulting skrev:Det går åt flera Volvo att utföra det transportarbete ett fåtal Scania klarar .
Reid.

Stog väl så många Scanior på verkstad, så det behövdes Volvo för att ersätta dom....

Eller så var Scaniaägarna tvungna att köra extraskift för att få det ekonomiska att gå ihop

Jag som inte är särskilt svag för varken Scania eller Volvo i modern tappning kan kanske våga mig på en analys?

Det som troligen var avgörande för kvaliten var tidsrymden mellan motorrenoveringar, Volvos D96 och TD96 drabbades ofta av inkontinens strax under 20.000 mil, de första TD100 låg i samma härad medan Scanias Regent och D-DS 10-11 ofta presterade 30-40.000 mil innan de drabbades av samma åkomma. Blåsta topppackningar var normal rutin på den här tiden och drabbade nog ganska lika över märkesgränsen.
Det kan ju vara en anledning till att det krävdes några fler Volvo.

Växellådor och bakaxlar var väl ungefär lika bra eller dåliga på båda märkena, det var först på tidigt 80-tal som det kom en drivlina värd namnet och på den stod det Volvo, ett försprång som dom trots rikliga försök till motsatsen har behållit sedan dess.

Elsystem fanns inte på fordon av dessa årsmodeller och något som inte finns kan inte gå sönder.

Stina.

Fast Volvos drivlineförsprång börja egentligen redan på 60-talet,med navreduktion å rangelådan?. Eftersom jag mest rört mig bland tungkörningar, timmer, anläggning o.s.v, så märktes skillnaden tydligt redan då. Skogsåkarna som körde Scania hemmavid hade som regel extra drivaxlar med sig, utifall att.

Thomas Almen skrev:Fast Volvos drivlineförsprång börja egentligen redan på 60-talet,med navreduktion å rangelådan?. Eftersom jag mest rört mig bland tungkörningar, timmer, anläggning o.s.v, så märktes skillnaden tydligt redan då. Skogsåkarna som körde Scania hemmavid hade som regel extra drivaxlar med sig, utifall att.

Du har nog en poäng där, men jag tror den största skilnaden var i bakaxeln. Scanias alternativ till navreduktion var dubbelkardanen som inte var särskilt långlivad. Däremot tror jag inte att Volvos SR60 var speciellt mycket starkare än Scanias 5 växlade med hög/låg. Ordet split fanns inte i Sverige på den tiden.

Jag hade själv en 110:a med den lådan och den gick runt 100.000 mil innan det blev problem, problemen bestod i att planeten hoppade ur växel. Planeten byttes till en bättre begagnad och resten av lådan funkade tills bilen ersattes av en 141:a. Vilket är samma bil som nu står på pallbockar i min verkstad.

En anledning till drivaxelbrott på Scaniorna var säkert den hysteriska kopplingen som var standard på de frambyggda bilarna, det finns en slogan som lyder: "tre hopp och motorstopp". Inte helt utan anledning!

Lösningen med splines i navkåpan är inte heller helt lyckad, så länge det var vänstertrafik slets högerkåpans splines ut, efter högeromläggningen flyttades problemet till vänstersidan. Anledningen till fenomenet är vägens bombering, naturlagarna gör att oljan från slutväxeln läcker genom packboxen och smörjer den lägre av axelns kåpor medan den andra går torr och så småningom slits ut.

Mina erfarenheter av de här bilarna är i första hand som mekaniker, och man kan åtminstonde konstatera att de elfel som vi då betraktade som komplicerade med dagens mått hade varit tämligen vardagliga.



Stina.

Under de cirka 15 år jag i nån mån kunde kalla mig åkare hade jag endast ett drivaxelbrott, och det var på en Volvo N86:a som gått 8000 mil. Växellådor orsakat stopp två gånger, en gång mitt i rusningstrafiken under järnvägsbron i Norrtull. Tvärstopp i trafiken och trafikrapport i radion. Det hände 1972, ny Scania med nya rangelådan som hängt sig.
Det andra haveriet hände mitt i Turkiet ett antal mil innan Ankara, totalhaveri på lådan, en Scania LBS 140 -75, fullt lass med video- och teve-apparater till Skanskas hotellbygge i Baghdad. Orsaken? Hade sagt till chauffören att gå in på verkstad för att serva bilen och speciellt kolla växellådan eftersom jag tyckte att där fanns ett ljud som inte borde finnas där. Gjorde han det??? . Alltså ett chaufförsfel.
Historien om hur vi till slut fick ner en annan låda till Ankara och sedan hem den havererade lådan är en lång historia för sig själv, så det får jag ta sats till vid ngt annat tillfälle.
Ingen rasad Volvo-låda, men flera med spräckta växelförarramar vilket resulterade i urhoppande växlar.
Reid.

R 60´n, alltså 8-växlade lådan, var rätt pålitlig. Likaså Scanias 5växlade med hög å låg, oavsett utförande. SR 6o hade väl mest problem med splitdelen, gissar att justeringen för ingreppet kunde spöka där. Krävdes lite feeling för att få till det rätt. Första rangelådan åt Scania var det mycket krångel med. Alla möjliga fel, främst lagringar.Å drivaxelbrott på Volvo har jag vart med om också. En F89 6x4 som helt plötsligt slutade dra i en av alla rondeller som var efter gamla genomfarten i Sala. Med hjälp av mellandiffen kunde jag ta mig tilbaks till fiket, å ordna hjälp. Fast just den bilen kunde inte ha fått ett tuffare liv ens på Volvos provbana i Hällered. Ägarna körde efter devisen, "Gasa tills det rasar". Men dom erfarenheter jag har av respektive märke kommer från Jämtland som sagt. Jag har uppfattningen att det var lika i stora delar av Norrland, framförallt inom lite tyngre transporter.

Vad sjutton är detta för snack om Volvos axlar, växellådor och Scanias dåliga bakaxlar i ett statistikinlägg. Scania hade ett inlägg av vår kunniga S-V L44 som sin vana trogen gjorde ett konstaterat inlägg utan att blanda in Volvo. Ingen som tänkt sig att ta summan 2.969 för 1939 och räkna 10% så får vi 296,9 bilar mindre i den tyngsta klassen alltså 2,672 tunga rundnosar. Ja,Ja det blir för ömständigt men en medlem sifferglad en kanske kan räkna på det. Någon gång kanske man måste ta 20% för Snabbe, Raske och Starke. Roligt eller hur? Men sedan 60-talet höll Scania och Volvo ganska ganska jämna steg i det tyngsta sortimentet som jag minns det. Ett år kunde Scania sälja mer än Volvo, ett annat år var Volvo herre på täppen. Så har dessa gossar följts åt genom alla år i det tyngsta sedimentet.

Tycker resten hör hemma i Smörjgropen.

Lars-Gunnar