Korrigerat 2008-02-15/Lars-Gunnar
LV71 och LV73-serien
LV71 och LV73 var små medeltunga bilar av modernare koncept. Skillnaden mellan dessa modeller var att de var anpassade för olika transportändamål. Den hade konventionella komponenter, EB sidoventilmotor med 65 hk, fyrväxlad låda och enkel reduktion och hjultallrikar av järn. Blev populär som distributionsbilar. LV72 och LV74 var en uppdatering av LV71 och LV73 men hade längre hjulbas. De var gjorda för att tåla överlast med större marginal.
En större och kraftigare bil för de som så önskade var LV66 och LV68 som hade en DC bensinmotor med toppventil på 75 hk eller en Hesselmanmotor HA som var lika stark med dubbelreduktion på bakaxeln. LV68 blev Volvos genombrott som busstillverkare under beteckningen LV70B med 4,6 meters axelavstånd.
LV 75
För att utjämna trycket på framaxeln och få en jämnare lastfördelning beslöt Volvo att tillverka en frambyggd lastbil med beteckningen LV75. Chassiet var som LV74-lastbilen och hade en bensinmotor med sidventiler på 65 hk. Chassiet genomgick smärre modifieringar. En kraftigare framaxel monterades för att klara den större totalvikten över framaxeln. Att bl.a. bli buss var en uppgift för dessa LV75:or.
LV 76, 78 och 79
Under 30-talet fanns i Sverige många olika utländska fabrikat. För att ta andelar från dessa tillverkade Volvo en lätt lastbil, LV76-78 med dåtidens nya moderna komponenter. Motor EB 65 senare EC 75. Eftersom det var en lättlastbil som inte var gjord tyngre laster kan man idag se några rullandes. Skillnaderna låg i totalvikten, fjädringen och däckstorleken medan hjulbasen var densamma för alla 3 modellerna. Likheten i fronten var påfallande lik PV653 Med järnmärket i snett längst den strömlinjeformade. Det var robusta bilar som användes för lätt distribution samt servicefordon inom brandkåren. LV79 som lanserades 1936 var en kraftfullare version med tyngre chassi och tvillingmonterade hjul och motorer EC 75 alternativt ECG 50. Den använde som busschassi men även för lätta anläggningsarbeten.
LV 76-78 blev anfader till LV10 och LV79 till LV11 som ju kallades ”Spetsnosen”.
LV8 och LV9
LV8/LV9 såg dagens ljus i slutet på 30-talet. Motorns placering ändrades så den kom att ligga över framaxeln istället för strax bakom. Formen var aerodynamisk med rundade former. Dessa lastbilar var i grund och botten likadana. Vad som skilde var olika motorer, fjädringsalternativ, axlar och däck som den presumtive köparen kunde välja för att kunna använda bilen optimalt. 75 Hk:s bensinare eller Hesselman fanns på menyn. En nyhet var att bilen kunde fås med stålhytt med träklädd ram och värme i hytten. Dessa bilar fungerade ofta som bussar av olika storlekar.
LV18, LV19 och LV29
1937 presenterade Volvo LV29 ”Långnosen” som tillverkades utan större förändringar annat än motoruppdatering 1946 till en 6-cylindrig dieselmotor på 130/140 Hk som mest, samt 2 nya modeller LV18/19 som alla hade mycket starka chassin som hade förbättrats betydligt jämfört med tidigare modeller. De hade dock kortare motorhuv. LV18 som hade enkel reduktion ersatte LV68 medan LV19 fick dubbel reduktion och ersatte LV66. Den starkare L29:an användes av Vägverket för plogning.
LV 11
På hösten 1939 när andra världskriget stod för dörren presenterades LV11 som i folkmun fick heta ”Spetsnosen”. Den efterträdde LV79. Drivlinan hade väl beprövade komponenter från LV8-serien. Den hade ganska låga totalvikt. Denna bil var en bil som placerade sig mellan de lätta och tunga Volvolastbilarna. Den hade en sidventilare på 86 Hk. På gamla bilder ser man att de ofta är överlastade. Den uppdaterades 1947 med LV101 serien. En ytterligare uppdatering gav L20 men som vanligt var förändringarna inte av det större slaget. Denna bil blev sedan anfader till L340