Jag går in i mörkret....

[Anders Ason]

Mörkt, blött för lite fritid och kunskaper om lastbilar, även tunga bilar känns tungt och det är dessuom väldigt långt till våren.

Kan någon berätta nåt roligt? Läste just om 27-tons äventyret. Finns det fler sådana resor hänger jag med. Annars verkar det som om allt har hänt redan och desutom för länge sedan.

Jo lite gnäll till, skulle var jättekul om det blev lite mer fart på den här sidan.
En stor kompetens inom området finns ju hos alla gamla gubbar, ni som känner någon som inte är så datorfreak kan väl sätta en ratt (utan servo) på datorn så de kommer i gång även här?

Inte tyngst men snabbast...men inte i skogen!

[Anders]

Har försökt att sprida kunskapen om det här eminenta forat bland dem i bekantskapskretsen som kan tänkas ha intresset.
Kan man kanske göra lite reklam på andra forum runt om på nätet?
Har stött på en hel del andra med ganska smalt område.

Trevlig helg!

Anders

[Thomas Almen]

Såg att Anders efterlyste äventyr. Kan väl börja med att konstatera att nu är man väl gammal gubbe, när man börjar uppskatta gamla minnen. Hoppas bara jag kan beskriva följande på ett roande sätt. Vad det handlar om är två kranflyttningar, den ena Östersund-Umeå, runt 1970-71. Jag var då 13-14 år, och satt väl mest i nån lastbil, både på lovlig och olovlig tid. Resan började med att vi på söndag kväll drog ett lass bark från sågen i Berge, Offerdal, till smältverket i Kopperå, Norge. Chauffören, som hette Owe, sov några timmar innan vi kopplade en nerplockad, hjulburen Lindenkran efter LS 110:an. Sen dånade vi iväg. D.v.s över 32 km/tim ville kran ta bägge väghalvorna i anspråk. Nåt vi borde tänkt på var att kolla luften i däcken på kran, men det blev inte gjort, med påföljd att efter cirka 8 mils körning fick vi vår tredje punka.
Bak satt 10.00-20, så det gick rätt enkelt att komma över, men fram satt 7.50-10, som inte var lika lätta att hitta. Därför blev första övernattningen utan för Krångede, 8,5 mil från start. Så fortsatt resan innan vi onsdag morgon kunde gänga av hatten på Simsondraget, och lämna Umeå och kranen åt sitt öde.Trodde därmed att jag gjort mitt som kranflyttare, men 1977 när jag hade färskt trafikkort, och satt i en NB 88 med lättdumper, kom Kalle, en av åkarbröderna jag jobbade åt, och talade om att Hallström & Nisses hade en kran som skulle till Luleå!. När rygghåren lagt sig , var det bara att förbereda sig. Den här gången offrades en halvtimme på gummiverkstad, vilket lönade sig. Hastigheten kunde höjas med 5 km, och inte ens varmgång på nåt däck. Hemlasset bestod av plåt från Plannja, där dom aldrig lastat på en bil med fasta sidor förr, men har man travers så löser sig det mesta. Fler episoder kan nog dyka upp, men det här hoppas jag duger så länge. Ska kanske tala om att sträckorna, enkel väg var 35 resp. 60 mil. Har för mig att vi höll på 22 timmar non- stop till Luleå. 2 välväxta grabbar i en Nyströmhytt...

[Anders Ason]

OK jag kan bidra själv med en verklighetsbeskrivning om än inte så dramatisk. Under en tid körde jag farsans Viking (bild på bilen finns i en annan tråd på Forumet), måste ha varit runt åren 60-61. Via radio från Lastbilscentralen i Västervik fick jag en körning om att "flytta en grävmaskin". På vägen till den uppgivna adressen funderade jag på hur det nu skulle gå till?

Väl framme visade sig att det var en nästan ny norsktillverkad Bröyt som skulle upp till Valdemarsrvik och det på ett speciellt sätt. Maskinen hade ingen egen framdrivning utan drog sig fram med skopan. Stålhjul i ena änden av chassiet och gummihjul i den andra. Grävkillen tillhandahöll en stålplatta med en "pinne" i mitten som spändes fast i mitten av flaket med hjälp av kettingar och spännbjörnar. I skopan fanns ett hål i bottnen som sattes över "pinnen", grävarmen drogs ihop och låsten med kettingar så att stålhjulen hängde en bra bit upp i luften och sedan var det bara att åka. Inga bromsar på den tunga maskinen o inget lyse, vilket heller inte var olagligt på den tiden. Men... vägen till målet var smal och kurvig och största tillåtna bredd på den tiden var 2,35. Maskinen var betydligt bredare så den största delen av färden gick med hjärtat i halsgropen. Det hela avlöpte doch bra och när farsan sedan frågade hur det gått så svarades det med ungdomlig kaxighet att det var väl lätt som en plätt.

[Thomas Almen]

Jo, Bröytflyttningarna brukade kunna vara dramatiska.Oftast fanns det, åtminstone på senare tid , hål i flaket på bilen, så plattan hade alltså två pinnar, en uppåt för skopan, och en nedåt att trä i flakhålet. För dom större maskinerna, X3 och X4, fanns förmodligen en platta med 3,5 tums tapp, för att kunna sätta i vändskivan på en tungdragare. Vid en sån transport mellan Östersund och Gäddede, bar det sig inte bättre än att den chaufför som blivit uttagen som frivillig extrachaufför, höll så pass hög fart att makinen helt sonika hoppade av pinnen. Detta upptäcktes dock inte direkt, utan ordinarie chaufför väcktes med ett bryskt "Bröyten e borta!!!".Efter nån kilometers återfärd hittades maskinen, vad jag förstår, oskadd. Själv drog jag vid ett tillfälle en X2;a med min grusbil efter en smal väg, men det löste masinisten enkelt. Han satt i makin och svängde med huset när det blev trångt. Funkade precis som en styrbar trailer.

[Anders Ason]

Jo, Bröytflyttningarna brukade kunna vara dramatiska...

Bröyt e grejt!

[Anders Ason]

Liten sann historia

En tid under mina slyngelår körde jag farsans Viking som levebröd.
Det gick bra - för det mesta! Men visst kördes det emot då och då och både här och där. Lite skamligt att erkänna, men... det fanns tricks. En liten burk med färg och en pensel i en plastpåse blev många gånger räddningen för att bättra på lite. Farsan upptäckte aldrig trickset utan det var min äldste son som berättade sanningen (som jag avslöjat i ett svagt ögonblick) för far långt efter att åkerihistorian var avslutad. Farsan hade skrattat gott och erkände att han aldrig kom på mitt trick.