av sjömannen » 15 mar 2014, 16:33
Om frysningar och sammanhållning.
I min ungdom åkte jag en vinterkväll vägen mellan Arvidsjaur o Piteå, som kan upplevas som 5 gårdar på 14 mil, svinkallt nånstans mellan 20-30-. Bilen började bluddra, och bli orkeslös, man börjar fundera på om lilla gasolflaskan man hade kunde va till nån nytta, samtidigt tänkte man på att man inte sett en käft på flera mil.. I backspegeln såg jag plötsligt lysen som närmade sig. En timmerbil kom upp jämsides, o kör förbi o blinkar ut mot kanten o stannar. Jag stannar bakom, med en illa gående motor som verkar ha lust att lägga av vilken sekund som helst.. Fram till mig kom en äldre man typ riktig norrländsk timmerkörare, med storluva o Helly Hansen o Graninge .- Ja se bil håll på frys fö de pojk säger han o öppnar mitt tanklock o slår i någonting. Man kunde höra hur det han slog i tanken gick genom ledningar o genom filter,,,på ca 20 sekunder gick bilen som en dröm igen.- Va slog du i frågade jag.- Hä metanol,sa han-Hä skale allti hamä dåne bi kallt. Jag var djupt tacksam denne man som undvarade mig en hiskelig massa bekymmer o köld. Efter detta fanns alltid en 5a metanol me i lådan. Till burken o att hälla i bromsslangar o en skvätt i tanken då o då. Kan inte minnas att jag nånsin haft problem med frysningar sedan dess. Vid ett tillfälle var jag uppe i Bjurträsket vid -42, det är i svalaste laget, men med en filt för grillen o en metanolkur, fortlöpte det hela knirkefritt. Däremot kändes det i bilen, fjädrar, växellåda, kinnegrip, kapell, allt kändes stelt. Spännbanden som bockhorn. De kunde räcka med att man kom en 7-8 mil närmare kusten, så kunde temperaturen ligga runt 25-. Så de finns riktiga kallhål. En annan sak om köld,,,,vid 18- börjar det med vit avgasrök, Man kunde se på röken om de va 18- eller kallare. Några fler som reflekterat på det???
Sjömannen