veteranlastbilar.se

Tack till Bosse Norvinge för att du hittat och skrivit i Sv Åkeritidning nr 10 om den gamla Volvon Rundnosen. Det här var det första åkeri jag jobbade i omkring 1957-58.Den här gamlingen kommer jag inte ihåg men den här föreningen hade ca 40 lastbilar , grusgrop,stenkross, grävmaskiner, kort sagt allt som behövdes på den tiden. Jag körde först en Scania L51, grus o sten, därefter en L63 som ägdes av en av cheferna på kontoret.Jag blev lite skrattlysten då du skrev om dekalerna på motorhuven. Plastdekalerna var inte uppfunna ännu, här gällde lackering av billackerare som på den tiden målade kundernas åkerinamn på bilarna. Detta var en konst som jag sett många gånger hur det gick till. I det här fallet lackade man först det vita fältet som sen fick torka några dagar. Sedan smorde man in ytan med fett, lade på tunt papper som fastnade i fettet, lade på en mall med texten, med en vass kniv skar man sedan ut bokstäverna i det undre papperet, tvättade försiktigt bort fettet från underlaget ock målade i bokstäverna med pensel, varefter allt fick halvtorka så man kunde ta bort allt papper från underlaget. Puhh !! Ingen kunde då ana att en enkel plastdekal skulle skulle få hela det hantverket att försvinna.

Ja Ingvar,
den påminnelsen är befogad, vi är många som glömt det. Men plasten kom nog redan under 50-talet, jag var själv med som tonåring och lämnade designförslag till ett LBC-märke. Var det mindre upplagor fortsatte man med den gamla metoden, min egen namnlogga på 88:an + på en LS76:a, tillverkades precis på det hantverksmässiga sättet du beskrivit och det var år 1966.

Några skrivare fanns det ju inte heller.
Men å andra sidan mådde nog folk bättre.

Numera säger stadgarna i vår lbc, HML. "Att märken med lätthet skall kunna avlägsnas vid en eventuell försäljning av enhet, fordon eller maskin" det är alltså ingen som lackar in namn eller logga, även om vissa har lämnat lackförslag om det.