Köpmannebro

[Anders Roger Larsson]

Appropå dom gamla bilderna från Köpmannebro http://www.veteranlastbilar.se/normal.asp?pageid=662 /* så ställs frågan hurvida: "det var möjligt att kunna passera detta nålsöga"...

/* se sist bland bilderna på denna sidreferens (admin: bildreferens fungerar ej)

Var för många år sedan bekant med en äldre man (död sedan många år) boende i Arvika - han hade många gånger kört traden Arvika-Göteborg via Köpmannebro (började köra i början på 1930-talet om jag inte minns fel). Han berättade mycket om just Köpmannebro och alla problem i backarna och på dom smala vägarna bla att man tvingades lägga ut plank mitt i vägen så lasten lutade "utåt" när man möttes och hur man hjälptes åt för att komma upp för backarna.

Det hände även att man tvingades lossa halva lasten - köra upp för backen, lossa och sedan köra ner och hämta resten. Sedan upp för backen - lasta och fortsätta resan.

Resan Arvika - Göteborg tog 15 - 20 timmar och man var alltid två st på bilen. Framme i Göteborg hade man hela nästa dag på sig att lossa och lasta och så var det resan hem igen. En eller två resor i veckan hann man med...

Sedan fanns ju inte kapell eller "SJ-pallar" utan han berättade om allt slit med snökedjor, presseningar (i synnerhet på vintern och i synnerhet när dom var frusna) och om allt som skulle lossas och lastas för hand. Tom ganska stora maskiner m m, skulle handbaxas upp på bilen med hjälp av block och rep, spett och slägga.

Sov gjorde man i den lilla hytten, på lasten! eller i ett litet vilorum. Han berättade även att det inte var något som helst jäkt utan allt fick "ta den tid det tog"... resor inställdes då och då pga okänlig väderlek och att det ofta hände att man "snöade inne" nere i Dalsland.

Tyvärr kommer jag inte ihåg vilka fordon han körde men alla vet vi ju ungefär vilka fordon som fanns på vägarna på 1930-talet... det jag kommer ihåg var att han berättade att man aldrig hade släp som han mindes det utan bara bil och det var inte "bara" alla gånger...

[Per Thomson]

Tack för den målande skildringen

I Scamias tidningar MIL från 50 och 60-talen finns många intressanta vägreportage med foton på skrämmande vägavsnitt. Man ställer sig frågan hur Sverige under efterkrigstidens strukturrationaliseringar med allt större krav på effektiva transporter kunde fungera med den katastrofalt dåliga vägstandard som rådde då och på vissa ställen finns kvar än idag.

Jag brukar på mina resor numera när jag har tid göra avstickare till gamla vägavsnitt där man körde malm från gruvor till järnverk, stålämnen mellan olika valsverk, papper till hamnar och kol som retur från hamnar. Detta var på 50-talet när jag ännu inte hade körkort men åkte med för att vara till hands med att koppla släp, täcka lasten med presseningar eller sanda i hala uppförsbackar. Stationsorten var Avesta och vägarna jag tänker på var i huvudsak i Bergslagsområdet. Hamnarna var Västerås, Gävle och Stockholm och någon enstaka gång Göteborg. Hur kunde det bara fungera?

Tänk bara hur vägen såg ut på vägen ut från Stockhom mot Enköping, Stäket, Kungsängen och även järnvägsövergången i Bålsta. Jag minns att dessa flaskhalsar fanns kvar även när jag börjat köra i början på 60-talet. Vem minns inte den låga järvägsviadukten på södra utfarten från Örebro. Den minns jag särskilt för en tidig morgon på väg till Kumla med papper så fastnade vi rejält och fick därför larma järnvägen för att stoppa tågen tills viadukten var kontrollerad. Bilen var en Volvo Viking med 2-axligt 6,5 meter Arboga släp. Jag var bara 15 år då så det var inte jag som körde men jag kände mig lite skyldig ändå då jag kände till vägen och borde varnat den tillfälliga chauffören

Även i mitten på 60-talet kunde det finnas så bedrövliga förhållanden att tidigare riksettan (numer E4:an) söder om Markaryd, ungeför vid Yxenhult, hade nedsatt axeltryck till endast 6 ton på grund av tjällossning. Vägbanan såg mer ut som en nyplöjd leråker på sina ställen. Sveriges stora exportståk till kontinenten! Jag minns att vi var tre st trailers på väg från Södertälje till Scanias fabrik i Zwolle Holland med fullaste med Scaniagods, dvs 16 tons boggietryck och 10 tons axeltryck. Vad fanns att göra, jo det var bara att köra och det hade många gjort före oss för det fanns inget realistiskt alternativ såvida inte Sverige skulle isolera sig från övriga Europa.

Än i dag finns det fruktansvärt undermåliga vägavsnitt kvar - ett sådant är riksväg 70 ut från Sala mot Dalarna - väg 50 dels mellan Motala mot Askersund (sträckan Medevi - Hammar) samt dels en bit vid Askersund mot Örebro. Denna väg är ett viktigt huvudstråk för svensk industri i Sveriges inland för att nå kontinenten. Massor med fartkameror finns utmed dessa sträckor men de är inte till någon hjälp för den tunga trafiken.

Det är nog bäst jag slutar här innan jag blir på dåligt humör . . .