veteranlastbilar.se

Tusentals kvinnor var indirekt involverade i åkerirörelser men också hos den man de var gifta med och körde lastbil. Vem fixade unikaboxen eller matväskan om inte kvinnorna. Det är kvinnan som gör mannen.

Lars-Gunnar

Hade några kvinnor som chaufförer på 70-talet, varav två som körde på mellanöstern ett antal resor andra halvan av sjuttiotalet. Båda var från Finland.
Reid.

Tror jag Reid. Finska kvinnor är inte rädd att ta i. Vår grannfru är finska och hennes man behöver inte påta i jorden utan det gör hon mycket mer. Hon får gubben sin att framstå som lat i mina ögon.

Lars-gunnar

Detta var en intressant tråd
Det har faktiskt funnits några riktiga åkarkvinnor som tidigt blivit änkor ,det är fantastiskt vad en del kvinnor klarar av mycket ,det är oftast inte bara ett företag/åkeri att driva vidare ..,eller att sätta sig i lastbilen och att köra själv.
Utan här krävs det så mycket mera uthållighet och mod och tålamod ,oftast hade dessa åkarkvinnorna barn och ett hem och det måste också skötas med matlagning ,bak och tvätt .
De ärvde mannens " dröm " åkeriet med lastbilar ..och som åkarkvinna drev de vidare något som senare blev deras livsverk ,endel åkerier finns fortfarande kvar och drivs nu av barn och barnbarn.
// Mari Berglund

mariberglund skrev:Detta var en intressant tråd
Det har faktiskt funnits några riktiga åkarkvinnor som tidigt blivit änkor ,det är fantastiskt vad en del kvinnor klarar av mycket ,det är oftast inte bara ett företag/åkeri att driva vidare ..,eller att sätta sig i lastbilen och att köra själv.
Utan här krävs det så mycket mera uthållighet och mod och tålamod ,oftast hade dessa åkarkvinnorna barn och ett hem och det måste också skötas med matlagning ,bak och tvätt .
De ärvde mannens " dröm " åkeriet med lastbilar ..och som åkarkvinna drev de vidare något som senare blev deras livsverk ,endel åkerier finns fortfarande kvar och drivs nu av barn och barnbarn.
// Mari Berglund

Det var en bra tråd,Mycket klokt skrivet av dig Mari .Har sett många kvinnor genom åren som har varit ankaret i hela åkeriet,har själv en mormor(Gerda) som gick bort för några veckor sedan.Hon hade koll på allt,dvs debit o kredit vilket en del nu förtiden verkar glömma.Och morfar berättade en gång för mig att när tiderna var dåliga och det inte fanns några jobb så hjälptes dom åt att plocka bär och hjälpa bönder i slåttertider,till skatt försäkringar och amorteringar,på lastbilen.För vilken skam det var då att säga till kanske fem borgenärer att man var satt i konkurs. Och man förundras så här efteråt hur att hon alltid lyckades att hålla maten varm när morfar kom hem oavsett tid på dygnet.Och palten som hon gjode till matväskan ,ja sagolik är bara förnamnet.Jag har sett hur en del till och med kopplade plogarna till sina män när gubbarna hade varit på fest,och inte hade allt för bra koll ,det fanns också kvinnor som fick följa med gubbarna när dom skulle lossa timmer på svaga isar,Så kvinnorna,Ja jag hävdar att dom var många gånger var kittet i åkerinäringen,rätta mig gärna om jag har fel.Men jag vill även hedra männen i åkerierna som slet oftast som gallärslavar ,och det var minsann inga 7-16 jobb.träffa barnen ,ja det gjorde man på söndag,eftersom lördag var på den tiden arbetsdag.Ja tiderna förendras och tur är väl det eller

Så är och var det.
Reid.

Ja, min mor fick laga matsäck i 44 år och vara först uppe och du Burträskarn, har du smakat oppstekt palt i varmbörka? De ha ja och dä vä banne mig godare än att äta det över köksbordet hemma. Det värsta är att man aldrig mer får uppleva detta. Förr var det kanske knepigt att få ekonomin att gå i lås men det var lugnare och man hade hjälplastare och kunde idka lite social samvaro. Idag, stress och ensamt i hytten. Kanske bra att mobilen finns men jag hoppas att de som kör har handsfree för tala i mobilen när man kör tycker jag inte.

Lars-Gunnar

Den enda roman med en åkarhustru i huvudrollen torde vara "Sin ensamma kropp" av Elsie Johansson. Har ni möjlighet, så läs den. Rekommenderas varmt.

Thomas Almen skrev:Den enda roman med en åkarhustru i huvudrollen torde vara "Sin ensamma kropp" av Elsie Johansson. Har ni möjlighet, så läs den. Rekommenderas varmt.

Den här boken är en roman ,.Då det begav sig...om en ung kvinna blott 17 år som väljer att gifta sig utan kärlek med den så mycket äldre åkeri ägaren,hon får allt hon kan önska sig ..utan ömhet och det viktigaste av allt Kärlek.
Hon hjälper till med det adminstrativa på åkeriet ,sedan när hon är " änka" en mycket förmögen sådan ,fast utan barn..,Så skriver hon den här boken om sin längtan efter något/någon hon aldrig haft hon verkar vara efterklok & lite bitter..,..Hmm..den här boken faller inte mig i smaken alls,det finns ett mycket klokt ordspråk.." Som man bäddar får man ligga"..,nej tyvärr ,den här boken har inte av nått transporthistorikt värde för mig
//Mari Berglund

Ok, tyckte hon fångat miljöerna rätt bra ändå, både tiden och branschen.Å på den tiden kanske man inte fick bestämma alla gånger över bäddningen... Hörde den som följetong på P1 för nåt år sen, å tyckte den var klart läs/hörvärd.

Vi är ju alla olika ..och tycker om olika saker ,boken kom ut 2008 och var även följetong i radion.
Läs:
http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrec ... 1436336.ab


//Mari Berglund.

Här har Ni ett åkeri som drivits av kvinnor de senaste trettio åren;

http://www.williamsson.fi/?l=sv

Damerna har provat på både verkstadsgolvet och att sitta bakom ratten samt bakom skrivbordet.
Genom åren har de ju förståss haft hjälp av ett antal duktiga karlar också nu som då.

Här är ett till åkeri med kvinnlig styrning. Hon har både förvaltat å utvecklat företaget. http://www.sandberg-jonsson.se/index.htm

I Malmöhus län fanns det under slutet av 1930-talet cirka 6100 tunga lastbilar (totalvikt mellan 3.5 och 16 ton) inregistrerade i länet räknat på hela perioden 1937-1942.
75 % av bilarna återfanns i segmentet med en totalvikt mellan 4 och 7 ton.
Endast 5 % av lastbilarna vid den här tiden hade en totalvikt av 8 ton och däröver.
Dessa, de tyngsta lastbilarna var oftast ”sexhjuliga”, dvs. treaxlade boggiebilar med antingen 6, 8 eller 10 hjul.
De allra flesta lastbilarna ägdes av män, företag eller kommunala och statliga institutioner.

Men vid en snabbräkning kommer man fram till att minst 125 stycken tunga lastbilar i M-län ägdes av en kvinna. Därmed motsvarar den kvinnliga ägarandelen endast cirka 2 % av alla länets fordonsägare.

Två åkarkvinnor i Helsingborg utmärker sig exempelvis genom att strax före 2:a världskriget äga några av Malmöhus läns tyngsta lastbilar.

Fru Magnhild Victoria Persson, Kopparmöllegatan 18 i Helsingborg ägde fyra 3-axliga Dodge Brothers med totalvikter strax över 10 ton.

Änkefru Alma Pettersson, Per Eskilsgatan 39 i Helsingborg ägde en 3-axlig Volvo LV192 med totalvikten 10920 kg och dessförinnan hade hon övertagit en 3-axlig Volvo LV67 (totalvikt 9000 kg) när hennes make Per August hade avlidit i mars 1937.

// Kjell N