veteranlastbilar.se

Jag kom hem för ett dygn sedan från en kortare resa till Nya Zeeland var jag skulle inspektera ett gammalt begagnat exemplar av de maskiner som jag företräder och samtidigt utbilda kunden så att den skulle kunna användas på rätt sätt för framställning av diverse fruktsafter (äppeljuice, hallonsaft, aprikospuré, etc.).
Till den lilla platsen jag skulle besöka i södra delen av sydön tar det ungefär lite drygt 40 timmar restid från dörr till dörr inkluderande ren flygtid (via Amsterdam, Hong Kong, Auckland och slutligen Dunedin), väntetider mellan flygavgångar samt därefter cirka 25 mils bilresa med hyrbil.
Själva jobbet var endast tre dagar (onsdag till fredag), så det var egentligen en ”snabbresa” var restiderna var längre än själva arbetstiden. Det var mitt fjärde eller femte besök i Nya Zeeland så jag var inte intresserad av att stanna som turist fastän den södra ön är väldigt vacker.
Hemresan via Shanghai tog något längre tid, nästan 50 timmar.
Dels för att kunna vila upp sig lite och dels för ”egen vinnings skull”, så tog jag mig friheten att stanna över veckoslutet och halva måndagen innan hemresan anträddes på måndagskvällen. Dessutom blev flygbiljetten väsentligt billigare om resan varade mer än sju dygn.
Eftersom jag visste att avståndet mellan min slutdestination och ett (kanske för oss svenskar) mer eller mindre känt (eller okänt) lastbilsmuseum var beläget endast cirka 20 mil bort så tog jag kontakt med museet via E-mail och sedan via telefon på plats för att komma överens om en besökstid.

Museet ifråga är Bill Richardsons Truck Museum i Invercargill (http://www.hwr.co.nz/truck-museum) och det är inte öppet för allmänheten, därav den nödvändiga personliga kontakten innan besöket.
Museet grundades av storåkaren Bill Richardson som tyvärr avled hastigt i mars 2005. En tid dessförinnan hade hans son också avlidit oväntat. Storåkeriet och museet drivs numera av Bills hustru och dotter som också fortsätter att utöka såväl åkeriverksamheten som museet.
Följande länk (Google bildsökning på Bill Richardsons Truck Museum) http://www.google.se/search?hl=sv&sugex ... 4gSOgtm-Dw visar bilder på en del av museets lastbilar.
Museet som jag körde förbi tre gånger när jag letade efter det (trots känd adress) visade sig ha en helt anonym exteriör. Jag hade förväntat mig att museet skulle ligga i anslutning till någon åkeri- eller transportverksamhet, men det låg i princip mitt inne i ett blandat område med bostäder och lättare industri .
När jag välkomnats och blivit insläppt bakom receptionen av Ian Ridd så öppnade sig en fantastisk värld av för närvarande 220 lastbilar av varierande ålder och skick. Samtliga lastbilar utom tre eller fyra stycken är dessutom i sådant tillstånd att de är körbara. I området finns också en liten verkstad var man som bäst håller på att iordningställa ytterligare nyinkomna lastbilar. Många av lastbilarna är skänkta till museet. En del är också köpta utomlands, förträdesvis Australien och USA.

Jag tog cirka 700 bilder av i stort sett samtliga fordon (plus dess lilla skylt med bilens historik) i museet innan min kameras batteri började bli ansträngt. Då hade jag vistats i lokalerna under fyra timmar och sett det mesta och samtidigt ville Ian gå på lunch.
Ian sa att jag gärna fick komma tillbaks efter lunchen, men det var ändå dags för mig att bryta upp. Jag skulle själv också äta lunch och sedan hade jag cirka 3 timmars bilfärd tillbaks till flygplatsen för att lämna in hyrbilen.
Men nog hade det varit trevligt att kunna gå bland dessa fina lastbilar ytterligare någon timma eller två.
Eftersom mitt bildmaterial är omfattande så visar jag endast upp den enda lastbilen med svensk anknytning, en Volvo G88 från 1973. (Det fanns också en Munktell traktor BM25.)


I stort sett varje fordon hade också en liten inplastad skylt med kortare beskrivning och en kortfattad historik. Det var speciellt skojigt att se att man i 95 % av beskrivningarna nämnde fordonets chassinummer.



Då jag ofta nämner mitt speciella intresse för veteranlastbilar när jag besöker kunder runt om i världen så uppskattas detta nästan uteslutande av alla. Då killarna jag besökte i Roxburgh fick veta detta intresse så började de snacka om sina egna intressen med muskelbilar, Ford, Chevrolet, Holden, etc. som de höll på med.
Jag fick veta att gränsen för ett fordons veteranstatus går vid 40 år på Nya Zeeland.
Man tipsade mig att det fanns en gammal lastbil i närheten som sannolikt var från 1910- eller 1920-talet med träekerhjul, osv..
När man körde längs vägarna så fanns det gamla maskiner, traktorer, redskap och även gamla lastbilar på i stort sett varenda farm, så det är verkligen ett eldorado för oss som gillar dylika tingestar.
Killarna tipsade mig också om ett museum som jag inte tidigare kände till. Även detta låg cirka två timmars bilresa bort, så jag beslöt att åka dit på lördagen på vinst eller förlust.

Museet heter Wanaka National Transport and Toy Museum och är som namnet antyder ett transport- och leksaksmuseum. Kika gärna på deras hemsida på följande länk http://www.wanakatransportandtoymuseum.com/
Lite av deras imponerande ”sortiment” av gamla grejor fördelade på f.n. 10000 kvm inomhusytor (fyra flyghangarer). Tillbyggnad på ytterligare 5000 kvm i två plan, varav ett plan under markytan p.g.a. närliggande flygverksamhet, är påbörjad. 65000 kvm utomhusytor. (Observera att museet är privatägt och en mans verk.)
- Över 700 fordon (personbilar, lastbilar, militärfordon, flygplan, motorcyklar, båtar, gräsklippare, entreprenadmaskiner, etc., etc.) varav 50-60 lastbilar/brandbilar/militära lastbilar.
- Mer än 50000 leksaker av alla slag
Det finns ett antal representativa bilder att klicka sig fram till på deras hemsida, men jag tog nog närmare 300 bilder under mitt tretimmars besök.
Tyvärr är museet mer inriktat på kvantitet än kvalitet, men det var ändå oerhört imponerande. Det fanns grejor i princip överallt, och på gården stod en massa ”skrot” som väntade på viss upprustning.

Wanaka är annars kanske mest känd i flygkretsar då de har en av världens största återkommande flygshower vartannat år. Kommande påskhelg brakar det loss igen.
Kolla gärna in deras hemsida http://www.warbirdsoverwanaka.com/ och åtskilliga youtube-filmer som ni kan finna på nätet.

För er som någon gång planerar att åka till Nya Zeeland rekommenderas dessa två museibesök mycket starkt.
Bill Richardsons museum var mycket välskött och imponerande. De NZD 10.- (knappt 60 svenska kronor) som inträdet kostade var mer än väl spenderade slantar.
Wanaka transport- och leksaksmuseum var också det imponerande med inte alls lika välskött. Men även det inträdet NZD 12,- (cirka 70 svenska kronor) var väl värda besöket.

Det är som någon av Alfa Lavals kunder sa vid något tillfälle när han sett en imponerande livsmedelsanläggning i Kumla som Alfa Laval var med att bygga på 1970- och 80-talet, ”I see it but I still don’t believe it !”.

// Kjell N

Vilka helt otroliga museum det finns!
Måste har varit en ordentlig upplevelse att kunna botanisera bland bilarna!

Stort tack för den här väldigt intressanta läsningen!

Anders

Stort tack även av Mej Ove. T.

Trevligt inlägg.

Hej och tack S-V L44

för din generositet att skriva så mycket och att länka. Jag fick tag på en länktabell och skall översätta den och bara behålla beteckningarna på bilarna. Det var nästan chockerande att se Federal Styleliner som jag tror var deras sista modell i modernt utförande. Jag har en del om Federal och även sett bilder från 40-talet och det var en lastbil som sägs ha varit den bästa i USA på 40-talet. Freightliner eller om det är Peterbilt är sprungen från Federals teknik.

Överlag har jag sett att både i Nya Zealand och Australien har de sparat och renoverat många lastbilar som de nu visar upp men jag Federal i Nya Zealand är den första jag sett.

Trevligt är att se att man låtit bygga tak och väggar för bilarna. De måste ha blivit kraftigt sponsrade för att ha råd med allt detta.

Lars-Gunnar

Federal Styleliner Model 2902 är av 1954-års modell och har chassinummer 160902. Motorn är en 6-cylindrig Hercules sidventilare.
Bilen har en okänd historik, men köptes av museet 1996 från en samlare i Australien.
Ja, det är ett synnerligen unikt fordon, precis som många andra godbitar i museet.

Som Lars-Gunnar gjort kan man hitta bilder på nätet på de flesta av fordonen i museet. Jag har fotograferat av de små skyltarna med uppgifter om historik vilka oftast innehåller uppgifter om motor, chassinummer, etc..
De som vill, kan antingen skriva här i tråden (för allas beskådande) eller skicka mig PM, så kan ni få lite mer information. det är inte riktigt relevant att lägga upp 700 fotografier här i forumet.
När jag sammanställt mina bilder kommer jag nog att lägga upp dem på nätet. Länken kommer så småningom.

// Kjell N

KALAS!!!

Här är ytterligare ett axplock av bilder från Bill Richardsons Truck Museum i Dunedin.
https://www.flickr.com/photos/branxholm ... 016318798/
Själv tog jag ungefär 800 bilder vid mitt besök i museet, så jag vet att det finns många fler intressanta lastbilar att beskåda än de man kan hitta på internet.
Jag har dessutom tagit bilder av bilarnas historik, chassinummer, etc. som var tryckta på en liten display i framrutan på i stort sett varje bil.

// Kjell N

Hej Kjell! Bra jobbat. Toppen också att du delgav oss uppgifter så vi kan kolla vidare. Men du glömde en sak, var det inte du som skulle vila.

Näst intill ofattbart !
Tack för att man fått se allt detta.
Malte.E

Känns nästan som om det inte är verkligt att det existerar något sådant ställe med så många intressanta fordon och arbetsmaskiner.
Jag undrar vad texten i parentesen avser på bilden av: 1951 Ford F6 V8 ( Thornton Drive)?

Visst är det ett fantastiskt museum. Ett besök rekommenderas starkt. Visst, en lång och dyr resa, men ändå inte avskräckande dyrt.
Nya Zeelands sydö är dessutom en härlig naturupplevelse om man åker vid rätt tidpunkt. Deras vinter (= sommar på norra halvklotet) kan vara ganska tuff. Första gången jag var där nere var i juli 1985, och då spenderade jag en natt i ett hus som skulle rivas. Trots 15 filtar i sängen frös jag som en hund och skakade hela natten. Jag har legat hemma i Sverige i min dunsovsäck under bar himmel i minus 20 grader utan att frysa, bara man har bra liggunderlag.

Idag uppgår museets vagnparken till 230 lastbilar, alla förvarade inomhus, men jag såg ytterligare projekt på ingång i deras verkstadsbyggnad. Dessutom finns det ju traktorer, entreprenadmaskiner, bensinpumpar, lastbilskomponenter, identifieringsskyltar, you name it. De fyra timmarna jag spenderade i museet kändes som om man rusade igenom stället utan att kunna riktigt fördjupa sig i alla de fina fordonen.
På Kjell T:s fråga, så fanns det två Fordar med Thornton boggi, dvs. tandemdrivna boggier. Bland svenska registreringsbevis så har jag sett att enstaka exemplar även fanns här hemma.
Läs också mer här viewtopic.php?f=39&t=5256




// Kjell N

Stort tack för boggie bilderna och förklaringen. Ford lastbil 1951 är speciellt för mig eftersom det från en F6 från det året som jag har mina äldsta lastbilsminnen.

Googlade på Thornton Drive och hittade att de var leverantör av boggie med tandemdrift till flera olika lastbilsmärken. Undrar varför boggien byggts på en F6:a och inte någon större F7 eller F8.
En annan leverantör av tandem axlar var Baumis Manufacturing enligt boken Ford Medium-Duty Trucks.