Hur klarade man sig förr?

Det är ju ett ganska nytt ”fenomen” att nästan var och en av oss som inte har tummen mitt i handen har en mer eller mindre komplett verkstad hemma i garaget. Annat var det ju förr, säg åtminstone före 1965-70.
Inte var det väl särskilt vanligt att var och en ägde idag så självklara prylar som t.ex. elektrisk borrmaskin, hylsnyckelsats, skruvstäd, tryckluftskompressor, etc. bara för att nämna några få exempel.
Det ingick naturligtvis en komplett uppsättning verktyg i lastbilsleveransen (om bilen var ny åtminstone – Scania-Vabis standardverktygssats cirka 1950) avsett för den dagliga tillsynen, men inte är det ju den typ av verktyg som man normalt sett använder idag.
Servicen gjorde man naturligtvis så långt det var möjligt på egen hand. Bilen måste rulla så mycket som möjligt för att intäkterna skulle komma in, så det blev oftast att ligga och skruva med lastbilen på sena kvällar och helger.
Körde man mjölkskjuts så gick bilen 7 dagar i veckan 365 dagar om året tidig morgon och förmiddag. Någon semester blev det oftast inte. Var man sjuk fick man följa med i hytten i alla fall och visa den tillfälliga chauffören vilken väg han skulle köra till det stora antalet lantbruk längs rutten. Farsan vände sig oftast till den lokala slaktaren, Sven P, för tillfällig chaufförshjälp. Han hade trafikkort trots att han nog egentligen inte behövde detta för sin lilla varubuss.
Däck bytte man själv med egenhändigt tillverkade ringjärn (som jag har kvar än idag). Luftkompressor fick vi inte förrän i samband med bensinstationen som etablerades 1956. Dessförinnan var det handpump som gällde.
Jag vet att den lokala smedjan blev flitigt besökt för grövre underhåll speciellt kring flaket och tippen. http://mila.landskrona.se/asmundtorp/by ... medjan.htm
Men annars var det ju en bit att åka för att se över el, bromsar, etc. som man inte klarade på egen hand.
Inte hade vi någon personbil i familjen heller förrän 1954, så om vi skulle iväg någonstans så lånade vi svärfars gamla Cheva eller så åkte vi hela familjen i lastbilen.
Man kan ju också undra hur man gjorde med batterierna. Tag t.ex. en gammal förkammardiesel där glödstiften måste förglödas i åtskilliga sekunder innan start.
Själv tycker jag att batterierna urladdas rejält bara efter två-tre startförsök. Sedan skall vi inte tala om hur batterierna påverkas vintertid.
Bilarna måste ju rulla även förr, men inte hade man väl någon batteriladdare och kanske inte heller någon privatbil som kunde erbjuda starthjälp. Hur fick man fart på urladdade batterier?
Den stora frågan kvarstår - Hur klarade man sig egentligen förr???
// S-V L44
Inte var det väl särskilt vanligt att var och en ägde idag så självklara prylar som t.ex. elektrisk borrmaskin, hylsnyckelsats, skruvstäd, tryckluftskompressor, etc. bara för att nämna några få exempel.
Det ingick naturligtvis en komplett uppsättning verktyg i lastbilsleveransen (om bilen var ny åtminstone – Scania-Vabis standardverktygssats cirka 1950) avsett för den dagliga tillsynen, men inte är det ju den typ av verktyg som man normalt sett använder idag.
Servicen gjorde man naturligtvis så långt det var möjligt på egen hand. Bilen måste rulla så mycket som möjligt för att intäkterna skulle komma in, så det blev oftast att ligga och skruva med lastbilen på sena kvällar och helger.
Körde man mjölkskjuts så gick bilen 7 dagar i veckan 365 dagar om året tidig morgon och förmiddag. Någon semester blev det oftast inte. Var man sjuk fick man följa med i hytten i alla fall och visa den tillfälliga chauffören vilken väg han skulle köra till det stora antalet lantbruk längs rutten. Farsan vände sig oftast till den lokala slaktaren, Sven P, för tillfällig chaufförshjälp. Han hade trafikkort trots att han nog egentligen inte behövde detta för sin lilla varubuss.
Däck bytte man själv med egenhändigt tillverkade ringjärn (som jag har kvar än idag). Luftkompressor fick vi inte förrän i samband med bensinstationen som etablerades 1956. Dessförinnan var det handpump som gällde.
Jag vet att den lokala smedjan blev flitigt besökt för grövre underhåll speciellt kring flaket och tippen. http://mila.landskrona.se/asmundtorp/by ... medjan.htm
Men annars var det ju en bit att åka för att se över el, bromsar, etc. som man inte klarade på egen hand.
Inte hade vi någon personbil i familjen heller förrän 1954, så om vi skulle iväg någonstans så lånade vi svärfars gamla Cheva eller så åkte vi hela familjen i lastbilen.
Man kan ju också undra hur man gjorde med batterierna. Tag t.ex. en gammal förkammardiesel där glödstiften måste förglödas i åtskilliga sekunder innan start.
Själv tycker jag att batterierna urladdas rejält bara efter två-tre startförsök. Sedan skall vi inte tala om hur batterierna påverkas vintertid.
Bilarna måste ju rulla även förr, men inte hade man väl någon batteriladdare och kanske inte heller någon privatbil som kunde erbjuda starthjälp. Hur fick man fart på urladdade batterier?
Den stora frågan kvarstår - Hur klarade man sig egentligen förr???
// S-V L44