veteranlastbilar.se

Om man tittar i gamla registreringshandlingar så verkade bilarna bli ombesiktigade i tid och otid. Då menar jag inte ombesiktning p.g.a. trafiksäkerhetsskäl utan man ändrade axeltryck, maxlaster, etc.. Detta är säkert lika frekvent idag, men nu måste man väl bege sig till Svensk Bilprovning som finns i eller i omedelbar närhet till varje större ort.
Förr verkade detta vara begränsat till några få orter. I västra Skåne t.ex. ser det ut som om det endast var Malmö och Helsingborg som hade besiktningsmän. Utfördes besiktningarna i verkstadshallar liknande de man har idag, eller var gjorde man ambulerande besiktningar?
Sedan dök ju "farbror Blå" också fram ur buskarna då och då och belade bilarna med körförbud eller yrkade på ombesiktning, men vem kollade upp bilarna när bristerna åtgärdats?

Hur gick egentligen en besiktning till förr i tiden?

// S-V L44

Att de besiktades om berodde på att man förlängde/förkortade/ändrade påbyggnad/monterade boggie och sådana saker. Under krigsåren handlade det om ombyggnad till gengasdrift och p-boggie.

Jag kan tänka mig att det gick till på samma sätt förr som nu, dvs en massa mätande med måttband samt att man har en viktrapport med från en godkänd våg. Besiktningsmannen räknar sedan ut de viktuppgifter måste finnas på besiktningsinstrumentet/registreringsbeviset. Skillnaden mot förr är väl att det med åren kommit till mer moment på grund av nya bestämmelser som skall kollas. Det är också bara vissa besiktningsmän som har behörighet att utföra dessa besiktningar.

Jag glömde bort att här finns bättre sakkunskap inom forumet som kanske borde svarat i första hand men sänder inlägget ändå. Jag ser fram mot att mitt inlägg blir granskat och gärna kompletterat

Jo, jag förstår att det gick till på ungefär samma sätt förr, men fanns det speciella besiktningshallar, och var låg dessa i så fall?
Använde man bilfirmors verkstadshallar?
Jag minns att när det beslutades om allmän årligt återkommande fordonsbesiktning (läs Svensk Bilprovning) så byggdes det upp en massa nya hallar även i många mindre orter.
OK det blev ju så mycket mer att göra, men besiktningarna måste ha skett i speciella lokaler även tidigare, eller?

// S-V L44

Närmaste besiktning var för oss som bodde i Avesta var Hedemora. Besiktningen var belägen på gatan utanför ett hyreshus i vilket dom hyrde endast ett rum. Besiktningsmannen kom från Falun var måndag och torsdag. Jag tog motorcykelkörkort där 1951. Vid uppkörningen skulle besiktningsmannen sitta bak och han vägde minst 120 kg. Det var en 118 kubikare!? Två år senare besiktade jag en 1946 års Scania 4:a med samma besiktningsman. Han kröp under bilen med ett litet spett. Det tog endast fem minuter, "ser bra ut" sa han så gick det till På den tiden.

Tack Ove.
Det är lite av dessa historier som jag skulle vilja höra mer av.
Jag tror att en del besiktningar skedde hipp som happ.

// S-V L44

Före svensk bilprovning skedde besiktningen i Helsingborg utanför den gammla kasernen på Berga, det jag minns är att bilarna rullades i en svag utförsbacke, stannade bilen när provgubben drog i handbromsen var bromsarna godkända.
Körkortsproven avlades på samma ställe.

Stina.

Vägverket har givit ut ett häfte om just det här ämnet 1997, så den borde väl finnas kvar i lager tycker man. Det ingår tydligen i en serie häften som vägverkets museum har givit ut under åren, så det kan ju vara en idé att höra med dem.





/Stellan

Anders Ason skrev:I min hemstad fanns det enbart ett kontor för besiktningsmannen som skötte körkortsprov, flygande besiktningar på vägen, ombesiktningar efter polismans erinran och besiktningar efter ombyggnader och ändringar. Besiktningar skedde utomhus eller i kommunens verkstad för sopbilar där det fanns en smörjgrop för lastbilar (inte så populärt då det droppade från soporna ner i gropen). Det mesta skedde bedömningsmässigt, d v s godtyckligt. Vid mina tre uppkörningar,lätt MC, personbilskörkort och Trafikkort gick det lite olika till. Uppkörningen på MC (1959) skedde med inspektören åkandes i bil bakom på en i förväg uppgjord väg där signal för avsedd färdriktning utfördes medelst handuträckning. Vid körkort för bil fylldes bilen med aspiranter och den hela tiden cigarrökande inspektören. Uppkörningen för trafikkortet blev mera dramatisk men godkändes till slut (efter ca en timme!) kanske mest för att samme rökande inspektör visste att farsan var åkare? (Naturligtvis visste Inspektören vem jag var efter ett antal polisföreläggande om brister på bågen.)

En detalj: Inspektören hade någon slags uniform, en grå rock av något slag och båtmössa med myndighetens mössmärke.

Naturligtvis hängdes det på låset i samtliga fall och uppkörningarna gjordes så nära de uppfyllda ålderskraven som möjligt.
Vill minnas att man skulle ha haft personbilskort i sex månader innan man fick ta Trafikkort och köra tung lastbil yrkesmässigt. För att köra själva lastbilen behövdes inget särskilt bevis.

Som anställd i Försvarsmakten fick jag sedan göra om det hela igen utom för MC. Först samma visa som civilt körkort för personbil med teoriprov och uppkörning och sedan samma sak för lastbil. Hade även förarbevis på hiss! (drevs med en B18 motor)

(Finns en/två? gammal tråd någonstans om mina äventyr inom detta område.)

Denna berättelse gör att jag drar mig till minnes 1968 då jag tog körkort för både bil och mc utan att ha tränat på att köra motorcykel. Uppkörningen skedde i Stockholm i Råcksta eller var det nyu var. Först var det jag och 3 andra grabbar som skulle köra upp. När teorin var avklarad satte vi oss alla i bilen tillsammans med "uppkörningsmannen". Jag var först ut och jag körde ut och efter en stund kom jag tillbaks där jag startade. Jag var tvungen att säga att vägarna i detta område var okända för mig så jag bad honom peka. OK, så var vi i gång och efter en stund kom vi till en för mig mycket konstig korsning som jag inte sett förr. Först var det ett trafikljus och i anknytning till detta ett stoppmärke. Hur gör jag nu då tänkte jag. Jag stannade ju vid rölt ljus men också vid stoppmärket innan jag svängde ut på den större vägen. Så gick då färden efter okända vägar och till slut kom vi fram till utgångspunkten. "Gratulerar" sa inspektören, "bra kört". De som var med mig, alla hörande misslyckades antingen med körningen eller teorin medan jag klarade nålsögat. Då var jag 19 år och det var Länstyrelsen i Västerbotten som utfärdade kortet då jag var skriven där. Så småningom kom kortet 1982-03-22 och villkoren som gällde 1968, var att den bil jag framförde skulle ha en backspegel på vardera sidan så pacerade att jag kunde iakkta bakomvarande trafik. (Jag var och är döv!).

Detta gjorde att min far fick ta sin Amazon till verkstaden och få backspeglar fastsatta på skärmarna en bit ut så jag kunde se trafiken fast vi ju hade backspegel. (Stackars honom)Dessa villkor är numera ett minne blott. Vid framförande av motorcykel skulle ena sida ha backspegel. Det står AB på kortet menande att jag får framföra tung motorcykel och personbil.

Att jag får framföra tung motorcykel är väl bra men då måste man ju nästan ta körkort för mojängen. Det kan inte vara bra att fara iväg utan minsta hum om hur man styr, svänger, bromsar eller kör med den i trafiken. Idag blir det väl bara B för personbil.

Lars-Gunnar

Tack för tipset om Vägverkets skrift, Stellan.
Numera har man ju bytt ansvarsområden, så jag ringde Transportstyrelsen och frågade efter skriften, men den hade egentligen utgått.
Det visade sig att man ändå hade några exemplar liggande och de var vänliga nog att skicka mig ett ex per post.
Det var mycket intressant och tänkvärd läsning.

// Kjell N (alias S-V L44)