Duellen

Många har kanske sett filmen Duellen från 1971 som visats på TV ett antal gånger. Det är f.ö. Steven Spielbergs debutfilm, men det är nog ganska längesen den gick på TV senast. Filmen handlar om en tankbil (Peterbilt fån 1955) framförd av en anonym förare som jagar en personbil i ödsliga bergs- och ökentrakter i USA. Det var en för tiden rätt spännande film.
Varje gång jag ser denna film känner jag igen en självupplevd episod som faktiskt hände cirka 10 år tidigare, dvs. runt 1960.
Farsan och jag (jag var då i 10-årsåldern) hade varit i Ängelholm och var på hemväg sent på kvällen och det var beckmörkt och mycket gles trafik på Rikstvåan.
Någonstans i höjd med Mörarp eller Hässlunda så får plötsligt farsan två helljus i nacken, och med backspeglarna naturligtvis rätt inställda så irriterar ljuset honom mycket. Bilen bakom kommer allt närmre och ljuset bländas inte av så farsan härsknar givetvis till en aning. Snart ligger bilen alldeles bakom lastbilen fortfarande med helljuset påslaget.
Maxhastigheten för tung lastbil vid tiden var endast 60 km/tim på landsväg, men den egentliga marschhastigheten höll sig nog snarare kring 70 km/tim. Däremot var det ju egentligen ”fri fart” för personbilar.
När vi kommit fram till svackan i Tågarp så var farsan ilsken som ett bi och menade att nu kunde det vara nog, så han saktade in avsiktligt och släppte förbi bilisten.
Farsan var naturligtvis inte sen att i sin tur slå på helljuset och detta föranledde att personbilen ökade farten. Bilen var en Opel Rekord (eller Opel Gevalia som vi brukade kalla dem på den tiden, dvs. alltid nyrostade) så den borde ju egentligen vara snabbare än lastbilen. Farsan hade en 1956-års International Harvester R174 med en bensin-sexa, och bilen var olastad. Så farsan hängde på, fortfarande med sitt helljus påslaget, och farten skruvades upp ytterligare. Vi var så småningom faktiskt uppe i 120 km/tim och avståndet mellan bilarna var kanske bara 10-20 meter. Opeln verkade inte kunna köra ifrån lastbilen och man kunde se två kvinnor i baksätet som såg rejält skräckslagna ut och de försökte också lägga bilkuddar i bakrutan som skulle dämpa det starka ljuset.
Biljakten tog slut några kilometer senare i Norra Möinge när vi skulle vika av hemåt och personbilen fortsatte längs Rikstvåan mot Saxtorp lyckligtvis utan att det inträffat någon allvarligare incident.
Detta var naturligtvis en riktigt spännande upplevelse för mig och jag glömmer det aldrig.
Jag vet inte om personbilsföraren egentligen förstod orsaken till att han blev jagad, men jag fick själv en lärdom senare i livet att alltid blända av så att man inte stör övrig trafik, speciellt yrkestrafik, i onödan.
Idag har vi ju avbländningsbara backspeglar som bländar av med automatik, men jag tycker själv att det stör enormt när man får ett kraftigt ljus i nacken.
Å andra sidan så försvarar det naturligtvis inte några mer eller mindre avancerade biljakter.
I dagens läge med mobiltelefoner flitigt utnyttjade så hade väl personbilsföraren vänt och kört efter för att ta registreringsnumret på lastbilen och sedan ringt polisen så att de stått och väntat på oss när vi kommit hem några minuter senare.
// S-V L44
Varje gång jag ser denna film känner jag igen en självupplevd episod som faktiskt hände cirka 10 år tidigare, dvs. runt 1960.
Farsan och jag (jag var då i 10-årsåldern) hade varit i Ängelholm och var på hemväg sent på kvällen och det var beckmörkt och mycket gles trafik på Rikstvåan.
Någonstans i höjd med Mörarp eller Hässlunda så får plötsligt farsan två helljus i nacken, och med backspeglarna naturligtvis rätt inställda så irriterar ljuset honom mycket. Bilen bakom kommer allt närmre och ljuset bländas inte av så farsan härsknar givetvis till en aning. Snart ligger bilen alldeles bakom lastbilen fortfarande med helljuset påslaget.
Maxhastigheten för tung lastbil vid tiden var endast 60 km/tim på landsväg, men den egentliga marschhastigheten höll sig nog snarare kring 70 km/tim. Däremot var det ju egentligen ”fri fart” för personbilar.
När vi kommit fram till svackan i Tågarp så var farsan ilsken som ett bi och menade att nu kunde det vara nog, så han saktade in avsiktligt och släppte förbi bilisten.
Farsan var naturligtvis inte sen att i sin tur slå på helljuset och detta föranledde att personbilen ökade farten. Bilen var en Opel Rekord (eller Opel Gevalia som vi brukade kalla dem på den tiden, dvs. alltid nyrostade) så den borde ju egentligen vara snabbare än lastbilen. Farsan hade en 1956-års International Harvester R174 med en bensin-sexa, och bilen var olastad. Så farsan hängde på, fortfarande med sitt helljus påslaget, och farten skruvades upp ytterligare. Vi var så småningom faktiskt uppe i 120 km/tim och avståndet mellan bilarna var kanske bara 10-20 meter. Opeln verkade inte kunna köra ifrån lastbilen och man kunde se två kvinnor i baksätet som såg rejält skräckslagna ut och de försökte också lägga bilkuddar i bakrutan som skulle dämpa det starka ljuset.
Biljakten tog slut några kilometer senare i Norra Möinge när vi skulle vika av hemåt och personbilen fortsatte längs Rikstvåan mot Saxtorp lyckligtvis utan att det inträffat någon allvarligare incident.
Detta var naturligtvis en riktigt spännande upplevelse för mig och jag glömmer det aldrig.
Jag vet inte om personbilsföraren egentligen förstod orsaken till att han blev jagad, men jag fick själv en lärdom senare i livet att alltid blända av så att man inte stör övrig trafik, speciellt yrkestrafik, i onödan.
Idag har vi ju avbländningsbara backspeglar som bländar av med automatik, men jag tycker själv att det stör enormt när man får ett kraftigt ljus i nacken.
Å andra sidan så försvarar det naturligtvis inte några mer eller mindre avancerade biljakter.
I dagens läge med mobiltelefoner flitigt utnyttjade så hade väl personbilsföraren vänt och kört efter för att ta registreringsnumret på lastbilen och sedan ringt polisen så att de stått och väntat på oss när vi kommit hem några minuter senare.
// S-V L44