Han kom från Umeå Bilbolag och det snöade rätt kraftigt. Han stannade vid vårt hem för att få en bit mat då han var sen. Jag var skolledig då så jag tog mig en titt. Bilen hade ett långt flak utan tipp och lite längre hjulbas än jämfört med de förra bilarna. Baktill var ett 3-axligt HC-släp med flak tillkopplat. (Jodå, Hilding Carlsson känd för sina rälsbussar gjorde också släp). Nya bankar på bil och släp. Hylsliknande stakar som om jag inte minns fel kunde höjas och sänkas genom att vrida översta delen. Bakom bakaxeln och boggin var ett plåtstänkskydd monterat. Jag fick den uppfattningen att det var ett långtradarchassie och funderade på hur de hade tänkt. Utan tipp var han tvungen att få hjälp att putta av timmerbunten om den inte rullade av av sig själv. Å andra sidan var totallasten högre. Följde så med för att köra släpet till sågen och koppla av och sedan fara hem för dagen. När jag skulle kliva in tyckte jag den var hög vilket den ju var, i alla fall i jämförelse med Vikingen som hade HC-hytt.
Nästa gång jag såg bilen var stänkskyddet vid drivaxeln borttaget. Det hade varit tvunget att lägga på kätting och det var för tajt. Den gick i timmer- och virkeskörning i mindre än ett år.
Under sommarsemestern 1965 kördes bil och släp med spontade bräder till den lokala verkstaden för ombyggnad till flisekipage. När ombyggnaden var klar och skäppan på flak och släp var grönmålade som bilen var det så dags att sätta den i arbete. Flisen skulle till Husum några mil söder om Umeå. Jag hade förmånen att åka med några gånger. Jag var alltid förundrad över hur dragvillig och stark motorn var. (Det var ju ett stort hopp effektmässigt från 150 till 230 hk). Säkert också en effektivare turbo med bättre snurr än tidigare modeller.
Det var 56 tons totalvikt den skulle sätta sprutt på. Gick bra och den rullade ut från sågen med full last och accelererade up till 70. Även fast jag inte hörde motorn kunde jag känna hur fint den lät. Där fanns några mindre och större backar fram till Husum som den segade sig upp för. Jag skulle uppskatta körsträckan till 9 mil enkel väg.
Nackdelen utan tipp på bilen visade sig vid lossning. Ned med nedre balkarna på båda sidor, öppna spärren till övre balkarna, in med en lasttraktor med plattjärn och förlängda armar, som tryckte ut flisen. Den var hårdpackad då den hade satt sig under färd. Likadant med släpet. Sedan upp med dessa tunga nedre balkar av solitt trä och haka dessa. På vintern var det troligen ännu värre då flisen kunde ha frusit.
Bilen med fullt lass blev oftast parkerat hemmavid i en uppförsbacke. Det var gasen i botten och ettan låg sedan tvåan när man kravlade sig upp för denna backe men Volvon var alltid alert och gjorde vad den skulle. Det var en ren fröjd att åka med. Man kände sig så märkvärdig på något vis.
Ett enda haveri har jag varit med om och det var på hemväg från Umeå. En varningslampa började lysa och bilen stannades i en P-ficka. Det visade sig att en armerad oljeslang sprungit läck. Blev till att gå någon kilometer och ringa Bilbolaget som kom med sin servicevagn och bytte och fyllde på mer olja.
Jag sommarjobbade på detta sågverk i justeringen. Så en dag kom basen och sa att jag skulle hjälpa till att lasta bil och släp. Jobbet gick ut på att skyffla ner flis i hörnen och plana ut högarna. De hade en gaffeltruck till att fylla på med. Sedan när det var gjort skulle jag lägga ut näten och göra fast dem på sidorna. När jag var klar fick jag en fix ide som jag förverkligade. Då det var semestertider var det en annan som körde och han satt och åt i ”kojan”. Jag satte mig i bilen, startade, lade i 2:an, släppte handbromsen, gasade lagom släppte sakta upp kopplingspedalen och vips rullade jag igång med att styra ut innan jag svängde så inte telefonstolpen skulle ryka och körde 200 meter då chauffören kom ut och tog över. Jag bara log och han sa inte ett ord.
Det var första och sista gången jag kört en lastbil men det kändes inte svårt. Bara att komma ihåg att man hade ett släp bakom och inte svänga för snävt.
Jag hade haft många tillfällen anamma kör- och växlingstekniken via mina många ”resor”.
Lars-Gunnar
