Var det inte en Scania navred. som jag såg i hörnet på en annonsbild? En suddig nummerskylt kunde också ses. Efter måååånga försök med olika nummerkomb.på vv:ets hemsida blev det napp, Scania LS 140 1973!! Torpedare..
En koll på Eniro om tel.nr till ägaren gav dock inget napp. Inte heller nummerupplysningen. Troligtvis stod tel. numret på hans tjej. Vad göra? Eftersom ägaren verkade bo i ett hyreshus borde det ju finnas någon annan med telefon på den adressen. Provade att ringa lite olika personer på den rätta adressen och frågade artigt om mitt ärende d.v.s fanns det någon i trappuppgången som heter Xxxxx Xson och verkar kunna äga en gammal lastbil. Jodå, en tant berätta att hennes granne hade en kille som stämde på symtomen. Ha Ha, namn och tel nummer fixat!
Tyvärr berättade han att han sålt bilen tidigare men den nya ägaren inte hämtat den än. Som salt i såret berättade han att bilen var en helt nästan rostfri Kirunabil (som dock saknade motor, vilket jag har en liggande!!).
Reg.numret och namnet sparade jag i min lilla samling av objekt som kan va bra att ha.
När det gått över ett år kollade jag runt lite bland alla mina anteckningar och såg då min notering om den gamla Scanian, hmm, undrar vad som hänt ”min”gamla kärlek? En koll på reg numret. Samma ägare FORTFARANDE! På telefon och ringde honom. Jodå bilen stod kvar och inte hade han fått några pengar heller som han vart lovad. När samtalet var över ägde jag en Scania LS140 från 1973!!
Jag hade ju en bra F88 2-axlad dragare med drivlina som var helt ok.
Kollade Blocket (Blockoman som man är). Hittade en 17 meters trailer, 2-axlad i Vansbro. Jösses vad lååååång den var när jag och min kompis körde hem den. Att hjulen satt långt bak och ingen axel var styrande gjorde det än mer spännande att köra. Eller inte.
Hade inte en chans att komma in på min framfartsväg för att kunna göra div. rep. inför bes av trailern. Tur att där man bor finns det gamla asfalterade vägar och stora parkeringsfickor eftersom Försvaret hade ett flygfält i närheten under ”kalla” kriget.
Mot Jula och inköp av ett billigt och enkelt elverk. Många timmar senare i höstmörkret med massor av regn var bromsar, hjullager, bromssköldar osv fixat. Besiktningen gick bra. Hade även hittat en skaplig LS140 torped i Dorotea under tiden som jag grejade med trailern. Fick den till helrätt pris och jag kunde ju ändå åka den vägen hem.
Laddade bilen och trailern med allt som jag trodde kunde behövas för en resa i januari till strax före Kiruna. Diesel, verktyg i alla dess former, elverk, sladdar, värmefläkt, vinkelslip, min gamla batteriradio osv osv.
Startade hemma, nollgradigt väder. Körde och körde, kallare blev det.
Väl framme och lastat på Pärlan (Den var än mindre rostigare än vad jag trott!!) styrde vi kosan neråt mot Boden där min co-driver hade en tjejbekant. Stannade där några timmar för kaffe, dusch, och lite vila.
(kört o sovit varsin stund hela vägen upp). J..lar vad kallt det kändes, -27 visade termometern!!
Startade upp F88an med lite svårighet, den hade kallnat rejält under pausen. Hålla lufttrycket brukade den göra och vi smög iväg direkt med 5 resp.8 kilo i tankarna. PPRFFFFRRRSS, en säkerhets ventil till tryckluften vässte argt och tryckmätarna var som fastsvetsade. ISPROPP!!! Rattade runt i Boden efter en öppen bensinstation (inte bromsa, spara på luften).
Tog ut svängarna så hörnet på framstammen nuddade trafikljusen och ändå kliade sig trailern försiktigt på varenda skärm som sitter på rödljusen på motsvarande rödljus vart vi än svängde. (Var ute och kollade så inget blev skadat på rödljus och trailer i samband med varje korsning). På en mack lånade vi kannor med hetvatten och sköljde alla ledningar vi kunde hitta och efter 10- 15 kannor suckade F88:an djupt och slutade fräsa åt mig och pös sådär som bara F88:or kan göra. Efter att ha snapsat duomatic kopplingen med sprit och tvångsmattat kompressorn med 0,5 liter sprit bar det iväg mot Dorotea.
Tempmätaren smög sakta upp, men det blåste kallare än kallt i hytten. ISPROPP i värmeslangen/röret trotts mycket glykol. Stanna, ut och täta luftintaget med dasspapper, ta fram elverket och surra fast det på ramen med spännband, en förlängningssladd in i hytten och på med den medhavda gamla kupefläkten. Ca 10-11 mil senare släpper isproppen, bort med dasspappret men kupévärmaren fick va på ett tag till. Skönt med varm hytt när det är -27 ute.
Väl framme i Dorotea får 140.an från 1973 sällskap av en ett år yngre kompis LS 1974. Även den bilen var bättre än jag trott! F88an blir lite lessen över sin ensamhet och gråter några gröna tårar i den vita snön. Fyller på ngn liter kylvätska och konstaterar att vatten pumpen inte glappar eller låter konstigt men ändå är lite lessen, men bara lite.
Rattar vidare hemåt via inlandsvägen. Åtkörd snö som det varit dagsmeja på kombinerat med hål i asfalten, som får en rysk väg att se ut som en motorväg, gjorde att jag och kompisen for som popcorn upp och ner i hytten. På radion varnade dom för snöoväder. Bakdäcken på F88:an var inte gamla, hårda och slitna men hade kanske inte bästa mönstret för snö: Typ bergdäck/entreprenad sådanadär som hade klackar på sidorna men som var släta som falukorvringar i mitten (däck ala Willysjeep)
Visst började det snöa, flingor stora som muffins. Torkarna blev som stora blöta lovikevantar på någon minut. Tur det är tryckluft torkare så jag kan sticka ut handen genom sidorutan och ruska runt torkaren varje halvminut.
Inte kan man ta fart när sikten är noll, och man behöver mer än 50km/h som utgångshastighet när 250 starka, vilda hästar tar i för att ta sig upp för backarna med segdragning som en torrt gummiband.
Nu börjar det bli jobbigt. Vill inte bli stående som en vinkelhake över vägen och riskera att stoppa upp den för såna som måste köra på den för sitt levebröd!! Försöker få lite mottagning på min lilla radio för att höra om vädret, Radioskugga!
Då börjar lampan för låg kylvätskenivå lysa! Inte ser man någon parkering då hela världen är full av stora vita muffinns. Kompisen som är av norrländskt ursprung konstaterar att detta är tröttsamt och kryper bak för att sova lite. (Norrlänningar o stress är som olja o vatten. INTE BLANDBART.)
Kämpar vidare, rycker i torkarna, vill stanna för vattenkontroll, står upp på gaspedalen i uppförsbackarna, bilen går som en krabba, på tvären, sakta, sakta uppför backarna. Rycker ur sladden till värmaren, svettas. DÅ, DÅ kommer ett ljud som jag undrar, vad är nu detta? Lyssnar, lyssnar, konstigt ljud kommer i etapper. Jä…la norrlänning, de är kompisen som stensover o SNARKAR!!
Väl framme i Sveg ca 24.00 väcker jag kompisen och dricker kaffe, kollar över ekipaget, spänner 18!! spännband, efterdrar hjulbultar på trailern (3e gången). Det kommer fram flera som blir nostalgiska när de ser ekipaget, de tar kort, KUL!!
Samtalar länge med en som vanligtvis kör lastbil och har kommit nerifrån Orsa och berättar att där står trailerdragarna som plockepinn över vägen.
Lyder hans råd att gå tillbaka en bit för att sen gå plogad väg över Ljusdal ut till E4 vid kusten hemåt. Kanske en 15 mil extra men vill inte fastna i en backe med stopp, bärgare osv.
Kör mot E4, och i infarten till Färila blinkar en bil som tokig bakom mig, typiskt tänker jag, länsman mitt i natten som blinkar och vill gnälla om snöiga baklampor eller liknande. Stannar, det var hemtjänsten som var ute och åkte och de sa att det lossnade ett hjul i uppförsbacken in i Färila. Tusan, hade reservhjulshållaren brustet av den elaka vägen. Tackar för info. och hoppar ut för att kolla den trasiga hållaren.
Där sitter hjulet på sin platts och skrattar åt mig men var är alla hjulbultarna som höll vf. hjulpar på trailern? Tittar på ett ensamt hjul med hjulbultshål stora som om de tillhörde en starholk. Tungt, nästan lika tungt som att släpa upp det förrymda hjulet upp i den snöiga backen.
58 mil hemifrån, Vänstergängade bultar o muttrar som är av, på en trailer från -73, två på natten till lördag i en liten ort där man inte ens kan stava till vänster gängad bult som var standard för 35 år sedan. Om vi krokar av, åker hem, beställer hjulbult, kör tillbaka och hem ig……
Trailern var ju en Härryda, svenska axlar, hjullagren jag byte va ju samma som Scania….Vä. gäng… Yeeppi, sa jag till kompisen: Vi har ju Scania på flaket, nu sover vi en stund sen tar vi av bort bromstrumman och hjulbultarna på en av lastbilarna och flyttar ner till trailern så är vi snart hemma!
Vaknade av kompisen (norrlänningen) for runt i hytten som en dopad kanin och svamlade om att han höll på att frysa ihjäl trots hellyhansen ställ, långkalsonger och en stor fodrad jacka. (Har ni sett en Michelingubbe).
Klockan var 7. Ner med lämmarna, lasta av verktyg, tanka det tomma elverket, börja skruva. Det kändes lite speciellt att stå och hoppa på ett handtag till hjulbultarna till bilen 1.7 meter över marken som en rabiessmittad känguru. Med vinkelslipen justera jag bort graderna på sargade fälgar, lyfta, palla under osv….13.00 nu ska vi montera fälgar sen bär det av hemmåt!! Fasen vad hjulbultarna sticker ut LITE ur fälgarna..ÖKEN!!! Hjulbultarna vi tagit av från framaxeln är ju kortare än de som sitter då det är dubbelmontage på trailern.
Eftersom hjulbultarna gnagt runt i fälgarna innan de small av så var de lite extra försänkta så det blev ända i stort sett full gänga på muttern puhhh!!. (Kollade/efterdrog var 5-7 mil hem). Kl 14.00 bar det av hemåt igen efter en rejäl fika med massor av kaffe. gott.
VILL TACKA ALLA TREVLIGA FÄRILABOR SOM KOM FRAM O PRATADE SAMT ICA FÖR TOA O TVÄTTMÖJLIGHETER!!!!
Ska försöka att bygga mig en rejäl lokal så jag sliper att jobba i stora blå hallen, är lite kallt just nu.
Mvh Mojje
[/img]
. Kul historia i alla fall, konstigt att ingen i Färila tipsade om Curt Göransson, där hade ni nog kunnat få både lokal och hjälp. Färila har nog fler kunniga om Scanias vä.gängning än vad västergötland har 
.
...men det underlättar 
