Det var en kvinna (Essy) bakom Henrikssons, förmodligen änka, Essy beställde bilen den 29/11 1966 av Ernst Anderssons Bil AB i Sollefteå.
Enligt Kebbe (han från Övik med släpvagnsbussen) så kördes bilen hela tiden av en och samma chaufför som var mycket mycket rädd om bilen och kanske Essys bäste vän, vem vet.
Bilen kom antagligen i lite dåliga händer efter Henrikssonstiden när Kebbe hyrde ut bilen under början av 90-talet till Försvaret och de stora militärövningarna. Bilen har varit utsatt för någon malör för det är olika framskärmar på bilen, den ena har hål för lykttorkare. Br Olsson Mekaniska verkstad AB stod för påbyggnaden, tippflak, dragbalk och släpkoppling typ Simson.
Bilen deltog i det tunga schaktarbetet när Sollefteå kraftverk byggdes, det kan också ha gjort lite avtryck i slitaget. Mätarställningen var under 40 000 mil när jag köpte bilen.
Med tanke på att 76:modellen var den lastbilsmodell jag hade haft mest erfarenhet av innan jag blev egen åkare, visserligen Volvo-åkare men ändå, så känns det verkligen roligt att på ålderns höst få äga en egen 76:a. Vägrenoveringen till sommarhuset förra året med grusspridning som utmaning gav en riktig kick. Men 27 - 28 tons bruttovikt som mest med gruslassen gör mig lite förundrad, bruttovikterna för Skånelassen med stål från Västmanland var sällan under 50 tons bruttovikt och då med en 20 kusar svagare 76:a 1964. Hastigheten uppför Barnarpsbacken var visserligen inte högre än rask promenadtakt och väl uppe var det en dödssynd om att stänga motorn om man skulle besöka rasstället för en nattamacka. Helst skulle tomgångsvarvtalet skruvas upp något för att även den bakersta cylindern skulle kylas av efter den påfrestande backen. Hur visste man det där med att inte stänga motorn och att gärna öka tomgångsvarvtalet för att få bättre nedkylning av extremtemperaturen som måste ha uppstått?
Kanske det var ett mer motorintresse chaufförer emellan på den tiden som tänkte till litet, vad vet jag
