Skrotades/ställdes undan tidigt

[raggarbjarne]

Om inte jag är felinformerad, så kom de nya nummerplåtarna i en övergång åren 1972-73. Har ofta noterat, när jag varit ute på "skrotsafaris och suttit och tittat på bilder, att många övergivna och nedgångna kämpar har de gamla skyltarna. Inget konstigt med det, om man inte betänker att många av dessa är från mitten och slutet av 60-talet. De fick med andra ord inte många år på vägarna?

[StefanM]

Rosten åt upp många bilar otroligt fort och det var inget unikt för den tiden egentligen. Kommer ihåg runt 1989 då jag var typ 17 år och hjälpte då en kompis som öppnat verkstad. Vi lagade då upp massor med rost på bilar och en bil jag kommer ihåg var en rekord E. Troligtvis en -82 eller nåt sånt, grönmetallic och plysch. Den bytte vi nog allting på och lade ner ett enormt arbete. Så här efteråt inser man ju att den inte var särskilt gammal egentligen och lite så var det med mycket, de rosten fick fäste i blev otroligt dåliga snabbt.

[Per Thomson]

Det har nog skett en hel del utveckling av plåten vad jag förstår men kanske än viktigare förbehandling av den färdigsvetsade karossen i olika rostskyddande bad innan lackering. Det skulle vara intressant om någon expert inom detta område kunde informera lite mer, behöver inte vara expert men någon som känner sig besitta mer information och är villig att bjuda på den.

Jag har för mig att plåten till Olofströmsanläggningen kommer med fartyg till Sölvesborg och därifrån körs med 74 tons ekipage till Olofström. Kommer den plåten från Luleå eller är det importerad plåt? Någon kanske vet.

[Anders Ason]

Det var nog ännu värre i lastbilarnas barndom, d v s från tio ch uppåt närmare fyrtiotalet. Från c a 1915 och framåt ca 1925, d v s när ökningen av antalet lastbilar började komma var det förvånansvärt korta brukstider i många fall trots att inköpen betingade relativt höga belopp. Dels var väl inta tekniska lösningar så långt gångna och ett motorras ledde oftast till skrotning. Sedan gick utvecklingen fort - från helgjutna ringar/hjul, från kedjedrift, från nära nog obefintliga bromsar, från en öppen bänk för föraren att sitta på, från mycket begränsad lastförmåga och det finns fler exempel. Gasljusen lös dock skarpt och bra för att nämna något positivt. Tyvärr gick de inte att blända av vid möte. Gator och vägars kvalité (mest bestående av hjulspår) befrämjade inte heller fordonens livslängd.

Har ofta förvånats över lastbilar på den tiden ofta skrotades efter bara några år.

[Thomas Almen]

För inte allt för länge sen ansågs en bil som gått 35- 40.000 mil som sopslut. Beroende givetvis vilken körning den gått i. Men i tidningen Maskinkontakt från 60- å 70-talet ser man bilar som sällan är mer än 4-5 år som är inbytta.

[S-V L44]

Det finns en övergripande anledning till skrotning (eller avställning som så småningom leder till skrotning) av ett fordon, och i synnerhet då de fordon som i första hand används för kommersiella syften.
Ett kommersiellt fordon har väl i de allra flesta fall det huvudsyftet att det skall vara ekonomiskt lönsamt under sin livstid. Om fordonet sedan tillryggalägger 1000 mil som t.ex. brandbil eller militärbil, eller 200000 mil som fjärrbil spelar egentligen ingen roll för dess ekonomiska livslängd så länge man kan lita på den sett ur balansen mellan funktion och ekonomi. Det viktiga är regelbunden service, underhåll och tillgång på prisvärda reservdelar.

Därför är den främsta anledningen med stor sannolikhet den ekonomiska faktorn, men ofta kan andra indirekta orsaker också vara bidragande faktorer.
- Rost och uppkomna mekaniska defekter har ju också en ekonomisk grund för vad som anses lönt att åtgärda.
- En annan viktig aspekt är bilmärket, eller man kanske snarare skall säga tillgång till service och reservdelar. Även om inköpspriset för ett ”udda” fordon i sig kan vara väldigt förmånligt så är tillgången till reservdelar och service en viktig orsak att man kanske inte väljer ett udda bilmärke ens som begagnat då man kan ana långa stilleståndstider för anskaffning av reservdelar. Men vissa bilmärken/modeller/årgångar har, med facit i hand, visat sig vara ”sämre” ur tillförlitlighetssynpunkt än andra av motsvarande märke/modell/årgång. Men studier av ”udda” lastbilmärkens/modellers livstid, dvs. tid mellan nybilsköp och skrotanmälan, uppvisar faktiskt inte på något sätt varken markant kortare eller längre livstid än vad som gällde motsvarande fordonsstorlek från t.ex. Scania eller Volvo.
- Ändrade transportbehov.
- Fordonet har blivit omodernt. Bilförsäljaren vill ju hellre sälja nytt än förse begagnatmarknaden med objekt. Därför skickade många auktoriserade bilhandlare sina egna inbytta bilar och naturligtvis även konkurrerande bilmärken till skroten ganska tidigt. Mariannelundsskroten hävdade på sin tid att i stort sett samtliga bilar de fick in kom dit för egen maskin.
- Viss typ av körning sliter mer på fordonet än annan typ av körning.
- Unikt fordon, såsom t.ex. chassilängd, påbyggnad, etc..
- Ett fordon behöver inte alltid ha gått långa sträckor, men motorn kan ändå ha gått många timmar p.g.a. nyttjande av kran, pump, etc..
- Olönsamhet, p.g.a. ändrad lagstiftning, ändrad beskattning, ändrade bränsleregler/priser, etc., var också viktiga faktorer för ”förtidsskrotning” av lastbilar.
- Ytterligare en faktor är naturligtvis olyckor, brand, vandalisering, etc..
- Numera tillkommer väl också diverse mer eller mindre påtvingade och begränsande miljöaspekter.

Jag har gått igenom ett mycket stort antal registreringshandlingar främst i Malmöhus län i syfte att försöka dokumentera länets samtliga lastbilar mellan åren 1907 och 1972 och lägga in dem i en sökbar databas. Jag har inte räknat efter exakt ännu, men det rör sig nog om minst 50000 tunga lastbilar, sannolikt långt fler än så. Ett stort forskningsjobb, men det ger en väldigt intressant läsning ur många aspekter.

Generellt sett under perioden 1910/20-talet fram till slutet av 1960-talet, hade tunga lastbilar som man kan följa ”från vaggan till graven” en livstid på cirka 8 till 12 år, några kortare och några betydligt längre.
Det är egentligen inga tunga lastbilar (inte ens före 2:a världskriget) som sticker ut med riktigt kort levnadstid såvida de inte råkat ut för någon olycka, brand eller dylikt som oavsiktligt förstört fordonet.
Det man INTE kan utläsa om äldre tiders fordonsregistreringar är ju tyvärr miltalen, bara ålder och ägarförhållanden.

Man skall också tänka på att ett och samma fordon kunde ha flera olika registreringsnummer (inom och utom länet) och att fordonet innan 2:a världskriget automatiskt avregistrerades när man ställde av det (dvs. inte längre ville betala skatten). Efter kriget skulle avregistrering enligt lag ske efter max 3 år i beredskapsregistret (BRR) som avställda fordon hamnade i om det inte ställdes på igen inom det begränsade tidsintervallet. Så skedde inte alltid, men vissa ”utrensningar” skedde i registren då och då. Samma dag som avregistreringen trädde ikraft fick i regel ett nytt fordon det då vakanta registreringsnumret.
När det avställda fordonet åter ställdes på efter en tids avställning erhöll det ett helt nytt registreringsnummer eftersom det gamla då var upptaget av ett annat fordon.
Jag har sett exempel på att ett och samma fordon haft minst sju olika registreringsnummer i olika län och t.o.m. en personbil som hade minst fem olika registreringsnummer med samma ägare inom länet. Det är långt ifrån alltid som noteringar gjordes om fordonets före detta och nya tillkommande registreringsnummer.
Därför blir chassinumren/motornumren det bästa sättet att följa en bil genom hela dess levnadstid.
En skrotanmält fordon behöver inte alls vara liktydigt med att fordonet verkligen skrotades.
Detta finns det väldigt många exempel på som uppenbarar sig om man studerar chassinumret/motornumret.

// Kjell N